Det är bra att Trump försöker stoppa Muslimska brödraskapet, men hans taktik lämnar mycket att önska. Organisationen måste ryckas upp med rötterna, och det kan inte göras med juridiskt finlir, skriver Mohamed Saad Khiralla.
Den tjugofjärde november undertecknade USA:s president Donald Trump ett verkställande beslut som instruerar utrikesminister Marco Rubio och finansminister Scott Bessent att ta fram en rapport om möjligheten att klassificera vissa grenar av Muslimska brödraskapet däribland de som finns i Egypten, Libanon och Jordanien som ”terroristorganisationer”, enligt ett uttalande från Vita huset.
Beslutet föreskriver att utrikes- och finansministrarna ska vidta nödvändiga åtgärder inom 45 dagar efter att rapporten har lämnats in, om man beslutar att gå vidare med att klassificera dessa grenar som ”utländska terroristorganisationer” eller som ”särskilt listade globala terrorister”. En sådan klassificering ger USA möjlighet att vidta straffåtgärder mot gruppen, inklusive frysning av eventuella tillgångar inom USA samt inreseförbud för personer knutna till organisationen, enligt Agence France-Presse.
Av objektivitetsskäl kan ingen rättvisande analys av president Trumps beslut rörande Muslimska brödraskapet undvika att inledningsvis erkänna och värdera den grundprincip som beslutet bygger på. Att konfrontera islamistiska rörelser med gränsöverskridande ideologiska strukturer, vilka under lång tid har ackumulerat ett arv av direkt eller indirekt våld, är ett nödvändigt steg även om det kommer sent.
Muslimska brödraskapet har, i sina olika förgreningar och benämningar, under årtionden fungerat som den viktigaste ideologiska och organisatoriska ryggraden för de flesta jihadistiska och terroristiska grupper som har drabbat Mellanöstern och Europa.
Problemet ligger dock inte i avsikterna, utan i verktygen. Presidents utvalda för att hantera denna fråga framstår tydligt som underbemannat när det gäller rätt kompetens. Vi står inför ett ytterst komplext ärende där hemliga organisationsstrukturer sammanflätas med juridiska fasader, religiös förkunnelse med finansiella investeringar, och öppet våld med mjuk infiltration av samhällen och institutioner. Denna typ av utmaning kan inte hanteras genom allmänna beslut eller vaga formuleringar, utan kräver specialister med djup kunskap om rörelsens struktur, historia, nätverk samt dess juridiska och finansiella kringgåendestrategier.
En av de mest uppenbara bristerna i beslutet är dess underkastelse under politisk tillfredsställelselogik. Samtidigt som USA talar om att strypa Muslimska brödraskapets finansieringskällor i Egypten, Jordanien och Libanon, undviker man att närma sig betydligt känsligare frågor som rör regionala partners med direkt inflytande över det amerikanska beslutsfattandet i Mellanöstern. Qatar, till exempel, är inte bara ett land som hyser ledande företrädare för brödraskapet, utan utgör ett finansiellt, medialt och organisatoriskt nav för den internationella organisationen. Ändå har landet förblivit utanför beslutsramen. Detsamma gäller Turkiet, som under de senaste åren har utvecklats till en säker tillflyktsort för brödraskapets ledarskap och ett centrum för politisk, medial och finansiell samordning.
Här tränger sig frågan på med full kraft: om beslutet omfattar Muslimska brödraskapet i Egypten, Jordanien och Libanon, vad gäller då för brödraskapet i Qatar, Syrien, Libyen, Turkiet, Jemen, Tunisien, Marocko och Sudan och i dussintals andra länder världen över? Vad gäller för den internationella organisationen som sådan? Var finns medlemmarna i vägledningskontoret? Och var är den centrala struktur som styr samtliga dessa grenar? Att behandla brödraskapet utifrån geografiskt åtskilda regioner, snarare än som en sammanhängande organisation med många armar, tömmer beslutet på verkligt innehåll och reducerar det till en i huvudsak symbolisk åtgärd.
En annan allvarlig brist rör tidsdimensionen. Den 45 dagar långa period som avsatts för att studera beslutet innan det träder i kraft är inte en administrativ detalj, utan en betydande fördel för en rörelse som historiskt har visat stor skicklighet i att manövrera, flytta tillgångar och byta juridiska fasader. Denna tidsfrist räcker för att omregistrera institutioner, överföra medel, tömma konton och fördela tillgångar i namn av personer som formellt saknar organisatorisk koppling till rörelsen vilket gör ett senare genomförande ytterst svårt eller öppnar dörren för omfattande rättsliga överklaganden i amerikanska och europeiska domstolar.
Här uppstår också den avgörande tidsfrågan: kom Trumps beslut vid rätt tillfälle? I princip ja. Hotet från Muslimska brödraskapet har inte minskat, utan snarare återuppstått i mer sofistikerade och penetrerande former. I praktiken framstår dock beslutet som tidsmässigt försenat, då det tillkännages först efter att organisationen har ackumulerat omfattande erfarenhet av juridiskt och finansiellt kringgående, och efter att den har befäst sin närvaro i Europa och väst som en ”civilsamhällelig aktör” snarare än en ideologisk rörelse.
Än mer problematiskt är att denna försening inte har kompenserats med en strikt verkställighetsplan, utan med gradvisa mekanismer och tidsfrister som ger organisationen ett gyllene tillfälle att ompositionera sig. Detta gör åtgärden, trots dess principiella rimlighet, förvirrad när det gäller effekt och konsekvenser.
Än mer allvarligt är att denna utformning förflyttar konfrontationen från ett säkerhets- och politiskt ramverk till en långvarig juridisk strid, där den amerikanska staten riskerar att förblöda inför rättssystem som är extremt känsliga för frågor om friheter och ideellt arbete, ett område där organisationen har varit särskilt skicklig i årtionden.
Det går inte heller att bortse från den nästan totala frånvaron av Muslimska brödraskapets europeiska dimension i beslutet. Europa utgör i dag den viktigaste arenan för organisationens verksamhet, från välgörenhetsorganisationer och islamiska center till politiska och mediala lobbystrukturer. Att förbise detta europeiska fotfäste, eller behandla det som ett separat ärende, vittnar om en bristande förståelse för rörelsens globala natur.
I detta sammanhang förtjänar Muslimska brödraskapets uttalanden mot Trumps beslut en noggrann granskning. Oavsett om de kommer från Londonfronten, Turkiet eller den så kallade kamalistiska strömningen, avslöjar de ett iscensatt tillstånd av förvirring i syfte att mobilisera ett offernarrativ. Samtidigt speglar de organisationens tilltro till sin förmåga att kringgå beslutet, förlita sig på allierade och dra nytta av långsamma processer. Språket i dessa uttalanden var inte ett språk från en belägrad rörelse, utan från en aktör som satsar på sprickor, skyddsnät och förhalning.
I slutändan står vi inför en rörelse vars grundläggande ideologi vilar på takfir, jihad, islamisering och sharians överhöghet. De politiska islamistiska partier som är knutna till den arbetar systematiskt med att underordna världen genom alla tillgängliga medel, i strävan efter det som kallas ”världens ledarskap” och återupprättandet av det ”islamiska kalifatet”.
Att bemöta detta projekt genom överenskommelser eller eftergifter, eller genom fragmenterade och uppskjutna beslut, är dömt att misslyckas. Kampen mot Muslimska brödraskapet kräver inte symboliska steg, utan ett fullständigt nedmonterande av hela strukturen utan politiska undantag, utan geopolitiska artigheter och utan juridiska illusioner.
