PARIS. I september 2000 enades 189 länder om Millenniemålen. Därmed fastslogs också principerna för internationellt samarbete i en ny era av framsteg mot gemensamma mål. Med Kalla kriget bakom oss bar vi en övertygelse om att vi kunde lägga grunden för en ny, multilateral ordning. Den skulle hantera vår tids stora utmaningar: hunger, extrem fattigdom, miljöförstörelse, sjukdomar, ekonomiska chocker och konfliktprevention. I september 2015 antog samma länder en ny ambitiös agenda för att gemensamt möta globala utmaningar: FN:s agenda för hållbar utveckling till 2030.

Vår värld utvecklas åt två håll samtidigt. För på samma gång som det globala välståndet ökar, dröjer ojämlikheter kvar – eller förvärras. Samtidigt som demokratierna har vunnit mark, har vi sett nationalism och protektionism komma tillbaka. 

Och under de senaste decennierna har två stora kriser skakat våra samhällen. De har försvagat våra ramverk för gemensamt politiskt beslutsfattande. Detta har kastat tvivel över vår förmåga att motstå chocker, att angripa deras bakomliggande orsaker och att garantera en bättre framtid för kommande generationer. Kriserna har också påmint oss om hur beroende vi är av varandra.

Vi tror att dagens kris också erbjuder en möjlighet

De svåraste kriserna kräver de mest ambitiösa besluten för framtiden. Vi tror att dagens kris också erbjuder en möjlighet. Nu kan vi återuppbygga konsensus för en internationell ordning som bygger på multilateralism och rättssäkerhet genom effektivt samarbete, solidaritet och samverkan. I denna anda är vi fast beslutade att samarbeta. Det ska ske med och inom Förenta Nationerna, regionala organisationer, internationella forum som G7 och G20, och tillfälliga koalitioner. Syftet är att anta de globala utmaningar vi står inför både i dag och i framtiden.

Mest brådskande är frågan om hälsa. Covid-19-krisen är den svåraste prövningen på generationer för den globala solidariteten. Den har uppmärksammat oss på ett självklart faktum. När vi ställs inför en pandemi är hälsoskyddskedjan inte starkare än dess svagaste sjukvårdssystem. Oavsett var covid-19 finns hotas människor och ekonomier överallt.

Pandemin kräver en stark, samordnad, internationell reaktion. På kort tid måste tillgången på tester, behandlingar och vaccin ökas. Omfattande immunitet är ett globalt, allmänt gott som måste göras tillgängligt och ekonomiskt överkomligt för alla. I så måtto ger vi vårt fulla stöd till den unika, globala plattform som i april grundlades av Världshälsoorganisationen och G20: Access to COVID-19 Tools (ACT) Accelerator. 

För att lyckas med sitt uppdrag behöver ACT Accelerator snarast ges bredare politiskt och ekonomiskt stöd. Vi arbetar också för ett fritt informationsflöde mellan partners och en frivillig licensiering av immateriell egendom. På längre sikt behöver vi en oberoende och omfattande utvärdering av hur vi agerade för att lära oss av denna pandemi och bättre kunna förbereda oss för nästa. I den processen spelar WHO en central roll.

mycket ambitiösa åtaganden för att uppnå en neutral koldioxidnivå

Krisen handlar också om miljön. Vi måste inför FN:s konferens om klimatförändringar i Glasgow i november (COP26) fördjupa våra ansträngningar att ta oss an klimatförändringar och göra våra ekonomier mer hållbara. Det är troligt att de länder som globalt står för 65 procent av utsläppen av växthusgaser i början av 2021 har gjort mycket ambitiösa åtaganden för att uppnå en neutral koldioxidnivå. Alla regeringar, företag, städer och finansinstitut borde redan nu ansluta till den globala koalitionen för att reducera koldioxidutsläpp till sammanlagt noll, enligt Parisavtalet – och börja implementera konkreta planer och politiska strategier.

Pandemin har förorsakat världen den svåraste ekonomiska krisen sedan Andra världskriget. Att återskapa en stark och stabil världsekonomi är av högsta prioritet. Faktum är att den pågående krisen hotar att omintetgöra de framsteg vi gjort under två decennier för att bekämpa fattigdom och ojämställdhet mellan könen. Ojämlikheten hotar demokratin genom att underminera den sociala sammanhållningen.

avgörande att vi hjälper de fattigaste länderna

Det råder inget tvivel om att globalisering och internationellt samarbete har hjälpt miljarder människor ur fattigdom. Men nästan halva jordens befolkning kämpar fortfarande för att möta grundläggande behov. I många länder har avståndet mellan rika och fattiga blivit ohållbart. Kvinnor har ännu inte lika rättigheter. Många behöver få se bevis för globaliseringens fördelar.

När vi hjälper våra ekonomier att återhämta sig från den värsta lågkonjunkturen sedan 1945 förblir vår främsta prioritet att garantera en reglerad frihandel. Den är en viktig motor för inkluderande och hållbar tillväxt. Vi måste därför stärka WTO och fullt ut dra nytta av den internationella handelns potential för vår ekonomiska återhämtning. Vidare måste miljöhänsyn, hälsa och social standard utgöra kärnan i våra ekonomiska modeller. Samtidigt ska vi garantera de nödvändiga villkor som krävs för innovation.

Vi måste försäkra oss om att den globala återhämtningen når alla. Det innebär att vi behöver förstärka vårt stöd till utvecklingsländer, särskilt i Afrika. Det görs genom att bygga vidare på och ytterligare utveckla existerande partnerskap, som G20:s Compact with Africa och dess samarbete med Parisklubben, Debt Service Suspension Initiative. Det är avgörande att vi hjälper de fattigaste länderna att minska sina skuldbördor och garanterar en hållbar finansiering av deras ekonomier. Vi behöver utnyttja den fulla kapaciteten hos de internationella finansinstrumenten, som Internationella valutafondens reservtillgångar och dess särskilda dragningsrätter (SDR).

den nya teknologins betydande inflytande kan missbrukas

Framväxten av ny teknologi har varit till stor hjälp för framsteg och inkludering. Samtidigt som ny teknologi har räddat liv under pandemin har den bidragit till öppenhet och motståndskraft hos samhällen, ekonomier och stater. Men nästan hälften av världens befolkning – och mer än hälften av världens kvinnor och flickor – är fortfarande inte uppkopplade. De kan inte dra nytta av fördelarna.

Det är också sant att den nya teknologins betydande inflytande kan missbrukas. Den kan begränsa medborgares rättigheter och friheter, sprida hat och användas för allvarliga brott. Vi måste vidareutveckla rådande initiativ och engagera alla parter för att på ett effektivt sätt reglera internet. Vi behöver skapa ett tryggt, fritt och öppet digitalt rum, där informationsflödet kan garanteras i en pålitlig miljö. Teknologins fördelar måste framför allt spridas till de mest utsatta. Då behöver vi också ta oss an svårigheterna med beskattning av den digitaliserade ekonomin och bekämpa skadlig skattekonkurrens.

Till sist, hälsokrisen har avbrutit skolgången för miljoner barn och unga studenter. Vi måste leva upp till löftet att erbjuda utbildning åt alla och utrusta nästa generation med både grundläggande färdigheter och vetenskap. De unga behöver lära sig om skilda kulturer, tolerans, acceptans för mångfald och respekt för samvetsfrihet. Barn och ungdomar är vår framtid och deras utbildning är central.

Världen efter Covid-19 kommer inte att vara densamma

Inför dessa utmaningar är multilateralism något mer än bara ytterligare ett diplomatiskt verktyg. Den formar en världsordning. Den utgör ett mycket specifikt sätt att organisera internationella relationer. Den bygger på samarbete, rättssäkerhet, gemensamma krafttag och delade principer. Hellre än att ställa civilisationer och värderingar mot varandra måste vi bygga en mer inkluderande multilateralism. Vi ska respektera våra skillnader lika mycket som våra gemensamma värderingar, sådana de uttrycks i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.

Världen efter covid-19 kommer inte att vara densamma som tidigare. Låt oss använda olika forum och möjligheter, exempelvis Paris Peace Forum, för att försöka ta oss an dessa utmaningar med en tydlig vision. Denna inbjudan att bidra till det globala samtalet riktar vi till ledare inom varje politiskt, ekonomiskt, religiöst och intellektuellt sammanhang.  

Emmanuel Macron är Frankrikes president. Angela Merkel är Tysklands förbundskansler. Macky Sall är president i Senegal. António Guterres är generalsekreterare för Förenta Nationerna. Charles Michel är ordförande för Europeiska rådet. Ursula von der Leyen är ordförande i Europeiska kommissionen.

Översättning: Bulletin. Copyright: Project Syndicate. 
Detta är en debattartikel. De åsikter som framförs är skribenternas egna.