De politiska anklagelserna viner i den samtida debattluften.

En av de mer obehagliga anklagelserna rör fascism. Vad menas egentligen med det?

I en radioessä i SR Obs 27 juli kallad Finns det verkligen inga fascister på våra gator? gör journalisten Eskil Fagerström ett försök. Essän formar sig till en hårt vinklad text som hade kunnat vara hämtad ur en kommunistisk bulletin, men som nu kablas ut i etern till nationen av oberoende public service.

Fagerström fastslår inledningsvis i sin essä, vem han vill åt: I den mån fascismen har politiska arvtagare kallar de sig snarare nationalister, patrioter eller konservativa.

Eftersom jag bär konservativa tankar blir jag illa berörd. Vad tusan skulle jag ha med fascism att göra? Det här är inget annat än guilt by association. Jag anklagar dig för fascism eftersom jag ser vissa drag i dig som jag associerar som fascistiska.

Fascistiska särdrag

Hur ser då dessa fascistiska drag ut? Fagerström anlitar Umberto Ecos essä om ur-fascism, där fjorton drag listas, varigenom russin plockas: hyllandet av traditionen, ett motstånd mot modernitet, rädsla för det avvikande och ett förakt för svaghet.

Eco själv skriver:

These features cannot be organized into a system; many of them contradict each other, and are also typical of other kinds of despotism or fanaticism. But it is enough that one of them be present to allow fascism to coagulate around it. (New York Times, 22 juni 1995)

Varsågod! Låt den anklagade nu kliva fram. En ideologisk rättegång torde med denna utgångspunkt kunna bli kvickt överstökad. Alla vet ju att den anklagade har spelat klassisk musik, men ogillade Schönberg, firat julafton och bara haft heterosexuella förhållanden. Och även om något av detta inte stämmer så räcker det med att ett av särdragen finns där!

Utvecklingstrappa

Skulle nu inte detta grovmaskiga nät av associationsanklagelser räcka för att fånga in vår politiska spökplump så kan vi alltid ta till Robert Paxton, som anser att: “fascismens olika yttringar bör ses som steg på en utvecklingstrappa, ett kontinuum som börjar med intresseklubb för krigsveteraner och slutar med förintelseläger.”

Kanske var denna Paxton bekant med min farmor som en gång försökte inskärpa i mig vikten av att inte börja stjäla, genom ordstävet, att “det börjar med en knappenål och slutar med en silverskål.”

Flirta för guds skull inte med högern, det börjar med Centerpartiet och slutar med nationalsocialism. Men utvecklingstrappan borde isåfall också gälla omvänt. Flirta för guds skull inte med vänstern, det börjar med Centerpartiet och Socialdemokrati och slutar med Venezuelas kleptokratiska socialisdiktatur, Stalins utrensningar, islamism och kinesisk massövervakning.

Ultranationalism

I Roger Griffins definition av en palingenetisk ultranationalism ser dock Fagerström en bättre möjlighet.“Hårda tag mot yttre och inre fiender ska återställa en förlorad guldålder är de fascistiska yttringarnas gemensamma kärna.” Mot detta kan man påpeka att alla politiska riktningar har inre och yttre fiender, samt en föreställning om ett idealsamhälle, och att vad hårda tag exakt betyder inte förklaras.

Slagordet

Den användning av begreppet fascism som Fagerström framförallt glömmer att nämna är den pejorativa, det slentrianmässiga skrikandet på politiska meningsmotståndare som fascister. Orwell klagade redan i mitten på fyrtiotalet på hur begreppet hade gjorts meningslöst när det ropats åt alla och envar som är dumma.

Den venezuelanska socialistdiktatorn Nicolás Maduro använde nyligen uttrycket under valkampanjen om den liberala oppositionsledaren, som han anklagade för en fascistisk statskupp. Också Elon Musk har kallats fascist av Maduro.

Att beteckna sin politiska motståndare som fascist är att avsluta all diskussion och överge tron på demokratin. Att benämna oppositionen som fascistisk är att demonisera oppositionen till en punkt där våld kan legitimeras och eskaleras.

Newspeak

Ett av de fascistiska särdragen från Ecos essä (som Fagerström underlåter att nämna) är ett Orwellskt Newspeak:

All the Nazi or Fascist schoolbooks made use of an impoverished vocabulary, and an elementary syntax, in order to limit the instruments for complex and critical reasoning. But we must be ready to identify other kinds of Newspeak, even if they take the apparently innocent form of a popular talk show.

Om det i dag finns någon särskild politisk riktning som försöker förändra språkbruket aktivt så är den intersektionella ideologin, som har fått sådant genomslag i samhället de senaste åren. Ett av de senaste exemplen är väl hur försvarsmakten använder det politiskt korrekta newspeak-begreppet hen i sina annonskampanjer: Vi kommer kämpa till sista hen. Ja, det är nog lite fascistisk av Försvarsmakten och de språkideologer som ligger bakom. Det vill säga om nu ordet fortfarande betyder något.

Retoriken

Varför är det så viktigt för vänstern att kunna fortsätta använda ordet? Förmodligen för att Hitlers Tyskland är den starkaste bilden av hur vidrigt ett västerländsk samhälle kan bli.

Antydningarna om att politiska meningsmotståndare är bruna eller att stöveltramp återigen hörs i viss argumentation är till för att få oss att instinktivt rygga tillbaka av äckel. Detta oavsett om meningsmotståndaren har någon egentlig beröringspunkt med Hitler eller ej. Redan 1953 klassificerade filosofen Leo Strauss detta Reductio ad Hitlerum, som ett ovanligt fult retorisk grepp för att vinna en diskussion.

Historien kommer inte att upprepa sig på det enkla sätt som alltför ofta antyds i den politiska debatten. Visst känner också jag djup oro inför den politiska utvecklingen i världen, men jag ser inte fascism som en särskilt lämplig samlingsbeteckning för de hot vi står inför.

Fredrik Sandberg

filosof