”Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två”, sa en gång författaren Rudyard Kipling. Undantaget skulle i så fall vara yoga – denna urgamla träningsmetod från Indien, som idag praktiseras av 300 miljoner människor, varav närmare hälften är västerlänningar.

För ett antal år sen kom en doktorsavhandling av Mark Singleton (Yoga Body, Oxford university 2010) som väckte visst uppseende. Singleton ”avslöjade” att det vi idag kallar yoga, inte är fullt så gammalt och fullt så indiskt, som många tror. Det började egentligen med ett nationalistiskt projekt.

Indien blev engelsk koloni i mitten av 1800-talet, efter att länge ha dominerats av Brittiska ostindiska kompaniet. Ungefär samtidigt uppstod en ”indisk nationalism”, som brottades med problemet att ”Indien” var en skapelse av engelsmännen. Innan dess fanns diverse kungadömen och furstendömen, alla med olika etniciteter, språk, religioner och historia. Att ur detta kaos skapa ett enat folk var ingen lätt uppgift.

Till att börja med behövdes en gemensam ”bok”, vilket man fann i Vedalitteraturen – en omfångsrik litterär skatt författad på sanskrit något årtusende före vår tideräkning. En annan viktig pusselbit i det indiska identitetsbygget blev yoga.

Nationalismens fader i Indien hette Swami Vivekananda, också känd som ”Den vandrande munken”. Han hade fått en god engelsk utbildning vid universitetet i Calcutta, när en religiös kris förde honom i armarna på mystikern och yogin Rama Krishna. Tiden hos Rama Krishna övertygade honom om att hans livsuppgift var att återuppväcka den indiska folksjälen, som tyvärr blivit anglifierad.

Under tre år vandrade han kors och tvärs genom subkontinenten, från Himalaya i norr till Kanyakumari i söder. Vart han kom väckte han entusiasm och samlade åhörare. Därefter följde en missionsresa till USA. Det berättas hur han gjorde ett spektakulärt intåg på ”World’s Parliament of Religions” i Chicago 1893, och under ett enda anförande lyckades etablera hinduismen som världsreligion.

Swami Vivekananda fotograferad under besöket i Chicago, september 1893

Den yoga som Vivekananda representerade var av det spirituella, meditativa slaget, väl grundat i Vedaböckerna. Vilket passade som hand i handske med esoteriska strömningar i väst, såsom spiritism och teosofi. Det tilltalade även delar av den moderna psykologin. Upptäckten av det ”undermedvetna” låg i tiden och Vivekanandas lära gick lätt att förena med idéer av exempelvis C G Jung.

Fysisk yoga – baserad på kroppsövningar och yogaställningar – har lite annan historia. Den hade sin storhetstid på medeltiden och kallades för Hatha yoga. Men krig, invasioner och kolonialism förstörde många yogakloster, och Hatha yogan föll så småningom i glömska eller vanrykte.

På Vivekanandas tid hade den tvivelaktigt anseende och förknippades med fakirtrick, trolleri och diverse marknadskonster. Ett uttryck för de lägre samhällsklasserna. Ingenting som civiliserade indier ägnade sig åt.

Den fysiska yogan fick sin renässans på 1900-talet. Singleton ägnar större delen av sin avhandling åt att beskriva exakt hur det gick till. Under kolonialtiden spreds en bild av indier som fattiga, klena och underlägsna, och som en reaktion uppstod ett starkt intresse för kroppskultur och bodybuilding. Kraftkarlar och atleter beundrades, akademier och träningslokaler öppnade.

Via den brittiska militären introducerades ”den europeiska gymnastiken” enligt Per Henrik Ling’s modell. Indien deltog i bägge Lingiaderna som arrangerades i Stockholm 1939 och 1949. Men många indier upplevde de västerländska gymnastikprogrammen som alltför ”mekaniska” och den traditionella Hatha yogan växte i popularitet.

1933 grundades den första egentliga akademin för Hatha Yoga av maharadjan i Mysore. Som lärare anställdes Krishnamacharya, ibland kallad ”father of modern yoga”. Här utvecklades många av de klassiska stilar, övningar och yogaställningar vi idag förknippar med yoga. Material hämtades ur den indiska traditionen, men mycket uppfanns på 1900-talet. Krishnamacharya hänvisade gärna till sin personliga guru i Himalaya, men man kan heller inte utesluta ett inflytande från Ling’s gymnastik.

Renläriga personer hävdar ibland att yogan korrumperade det västerländska tänkandet med ”österländskt flum”. Lika renläriga personer på andra sidan hävdar att västerlandet reducerade den indiska yogatraditionen till ”ytlig fitness”.

Man kan också se det som att Kipling hade fel – och att öst och väst under vissa förutsättningar faktiskt kan mötas.

Jan-Olof Sandgren