Ett av det demokratiska samhällets främsta problem är att föra ett öppet samtal med medborgarna om krig och fred. Nu tänker jag inte främst på hur ett svenskt försvar ska organiseras, utan på att ondska i kombination med naivitet skapar dödliga krig. Med andra ord, vad är det som gör att krig uppstår och vilken roll kan Sverige spela i sammanhanget?

Bakom konflikter ligger normalt djupa folkliga motsättning och eliternas krav på makt – över mark, tillgångar, religion med mera – samt deras behov av ära. Komplicerade analyser bjuds däremot inte folket på. Politiker och massmediernas journalister nöjer sig med den vanliga repertoaren av skräckskildringar. För övrigt i stil med opinionsbildningen om ett varmare klimat. Det rör sig om ett slags populism.

Visst är krig och dödande fasansfullt. Men beslut i skräckens skugga blir ofta dåliga. Inte sällan luras godtrogna människor att tro: bara det blir fred är mycket vunnet. Vi ser just nu hur Israel hudflängs för sitt tuffa försvarskrig mot terrorns Hamas. Politiker och journalister brännmärker Israel och skriar om ”folkmord”. Man reagerar alltså slagordsmässigt i förhållande till dödandet. Det svenska folket bedras på så vis.

Krig rör komplexa frågor. Det gäller därför att hålla huvudet kallt och undersöka vad som sker om Israel plötsligt skulle lägga ned vapnen. Kommer i så fall fredens sköna värld öppnas för palestinier och israeler? Jag tror att majoriteten svenska politiker skulle nöja sig med svaret: det blir i alla fall bättre – liv sparas. Också mediernas journalister tror att visad godhet – fred – utplånar den bittra verklighet som finns bakom striderna.

En ytlig analys av orsak-verkan i en häftig politisk konflikt slutar därför ofta i beslut som bara kortsiktigt är av godo. Det vill säga att vapnen temporärt tystnar. Konflikten i den östra regionen kring Medelhavet är däremot mer än hundra år gammal! Det rör sig om politiska och inte minst religiösa motsättningar mellan judar och araber, som ställts på sin spets genom FN:s beslut 1948 om territorium för judisk invandring till staten Israel. Stormakterna har på så vis sopat problem under mattan. Sedan dess har extrema arabiska islamister drivit krig och terror mot Israel. Antalet döda på båda sidor kan efter år av strider räknas i hundratusentals (varav flest araber). Att vrida klockan tillbaks hundra år förefaller omöjligt.

Dagens ytliga svenska – och internationella – syn på kriget i Gaza gynnar den dödliga konfliktens fortsättande. Om Israel idag skulle lägga ned vapnen kommer Hamas att åter börja rusta för fortsatt strid. Ett ännu större antal dödsoffer blir alltså följden ifall skräcklösningen om en omedelbar fred i konflikten blir verklighet. En temporär fred spelar med andra ord Hamas i händerna och sätter handklovar på Israels folk.

Möjligtvis kommer några ”stora” statsmän och FN-byråkrater att hurra och ta på sig äran för ”mäklande av fred”. Men konflikten är ändå inte löst. Ondskan eller extremismen hos Hamas finns kvar. Och flera miljoner palestinier vinner inget välstånd. Vidare riskerar det israeliska folket att bli än mer desperat och kräva nya säkra territorier. Roten till det onda finns alltså kvar och Hamas eller PLO:s lösningar erbjuder varken fred eller ekonomisk och kulturellt välstånd för palestinierna.

Historien visar att en idealistisk och ytlig syn på fred är något mycket farligt. 1938 hoppades en västvärld att ett avtal med Hitler om ”Peace in our time” skulle vara lösningen. Naiviteten förvandlades snart till en mardröm. Ändå har västvärldens vänsterliberala politiker och journalister inte lärt sin läxa.

Visst kan fredens drömmar tyckas vackra, men inte om de saknar förnuftets grund. Visst kan barnaliv sparas i Gaza under några månader kanske. Men än fler kommer att dödas i det krig som följer om inte roten till det onda försvinner, det vill säga Hamas och arabisk religiös fanatism. Det jag säger är inte cynism utan realism, en intellektuell förmåga som drömmande vänsterliberaler inte förstår sig på.

Jag menar inte att den judiska extremismen är ofarlig. Den omfattar dock bara en klar minoritet av Israels folk. Dessutom är denna nation byggd på demokrati och humanism. Förnuftiga arabiska ledare som vill åstadkomma en fredlig samverkan med Israel har oerhört mycket att vinna kulturellt och ekonomiskt på att fientligheter stoppas. Men hittills har man missat otaliga chanser. Ty den nuvarande palestinska eliten vill inte kompromissa. Man söker efter en religiös rättvisa! Först om extremismens ondska läggs åt sidan – också av israelerna – kan fred i ordets riktiga och förnuftiga betydelse skapas. Till dess gäller tyvärr strid.