Det fanns en tid då individens eget ansvar var en självklarhet, men detta var länge sedan. Idag är brottslingens handlingar samhällets fel, och ju värre handlingar desto större offer är brottslingen, skriver Torsten Sandström.
Det svenska samhällets syn på arbete och kriminalitet har ändrats fundamentalt under femtio års tid. När jag började plugga i Lund på 60-talet hade redan en omställning börjat ske från krav på individen att skaffa sig jobb och inte syssla med kriminalitet, till ömkan över alla individer som – påstods det – ofrivilligt drabbats av samhällets hårda spelregler. Alltså inleddes en fas långt från tesen om individens egen vilja att ta ansvar, och den ersattes alltmer av en offerideologi.
Vid den tidpunkten hade redan vetenskaper som psykologi, sociologi och kriminologi etablerats. Men nu fick dessa ämnen en rejäl skjuts av det sena 1940-talets stora studentkullar. Man kan säga att de hade en gemensam syn på människan som ett utsatt passivt offer. Påståendet att någon inte ville jobba för att i stället leva på bidrag blev alltså som att svära i kyrkan. I mörkaste svart målades även ord om att brottslingen hade sig själv att skylla för att han valt fel väg. Nej, nu sågs såväl en frisk ung arbetslös som en brottsling som drabbade att samhällets strukturer.
Allt tal om krav på individen och om den egna viljans betydelse dödskallemärktes med andra ord. Det var synd om den unge utan jobb (på en dåtida god marknad). Och livet i fängelse innebar en orättvisa mot den person som av sociala krafter tvingats stjäla andras egendom eller skada deras ägodelar. Den officiella synen blev att de alla drabbats av samhällets konstruktion.
Men bara några decennier tidigare hade nästan alla svenska politiska partier en hel annan syn på saken. Idéer om drabbande samhällsstrukturer var otänkbara. Människan var en varelse som styrde av sin vilja. Förvisso insåg många att människor började sitt liv med mycket olika förutsättningar och att samhällsändringar bidrog till enskildas problem. Men budskapet var ändå: ta ansvar för dig själv och försök att fatta beslut som är bra för dig (och samhället). Detta hade visat sig en normalt framgångsrik väg för människor att själv välja.
Med denna viljebaserade målsättning försökte enskilda, familjer och samhället bygga en framtid för individerna. Det var vardagens credo i nästan alla samhällsgrupper. Därför kunde arbetarnas barn plugga och skaffa sig välbetalda jobb. Visst trillade några ändå ut i elände, fattigdom, droger och brottslighet. Men de bemöttes inte som orättvist drabbade av samhället, utan som personer som inte själva aktat sig för att välja fel väg. Men som man ändå borde hjälpa om de visade bättring.
Jag menar alltså att samhällsförändringen bort från krav, vilja, egna val och ansvar för sin egen samhällsroll idag huvudsakligen har sopats bort. Det är tröttsamt att höra höga politiker, horder av journalister samt flockar av vetenskapligt skolade tala – såsom i trans – över hur samhället strukturer bär ansvar för enskildas elände.
Det måste därför framstå som ett underverk ifall barn ändå lyckas få bra jobb, om de undviker att hamna i kriminaliteten träsk, inte blir hustrumisshandlare, undgår ett liv i droger eller bidragsberoende, drabbas av skilsmässa eller annat elände. Men lika fullt sker detta mycket ofta. Varför?
Jag är övertygad om att det goda livet och samhället sammanhänger med att många människor odlar en rimlig ansvarskultur för egen nytta och för samhället. Att politiker, medier, forskare och inte minst enskilda ändå sorgset ägnar sig åt evigt strukturtänk och offerkultur framstår således för mig som förbluffande och klart felaktigt. Till saken hör att elitens medömkan är skadlig för ”offret” som låses fast i sitt allvarliga beteende.
Förpassa därför strukturtankarna till teorisamtal på sociologiska eller kriminologiska seminarier – samt i övrigt till soptippen. Den skada som dessa idéer vållat människor – som befinner sig på fängelser, på vårdinrättningar, i utanförskapsområden, i bidragsberoende och så vidare – är närmast omätbar. Detta sett i lidande, skattepengar och inte minst förlusten av potentiella framgångar för de individer som kunde ha klarat sig undan och alltså gått fria från en befängd dogmatik.
Det goda samhället vilar på krav om ansvarstagande riktade till individer med fri vilja. Kraven ska inledas inom familjen, fortsätta i skolarbetet och på jobb, hyllas inom politik och medier och avslutas med ett gott, klokt och kulturellt rikt liv . Detta i en gemenskap som är tolerant – men absolut inte undfallen – gentemot dem som av olika skäl spårar ur. Mina ord är inget frälsningsbudskap. Det är faktiskt bara länge prövat förnuft, som vänsterliberaler under en handfull decennier trängt undan med hänvisning till sina tankars stora ”godhet”.
