The Economist är alltid stimulerande lektyr. Här promenerar journalister inte på led i PK-korridoren. Tidningen svingar kritik åt höger och vänster i sann marknadsliberal anda. Mycket statistik och andra fakta förs fram. Många idéer till reformer diskuteras. Visioner som saknar praktisk relevans kritiseras.

För några veckor sedan (1/11) utmärkte sig en text med rubriken: ”The idolatry of victimhood”. Tidningen analyserar hur politiker och medier allt oftare tar fokus på olika grupper som utpekas såsom ”offer”. Vi känner sannerligen igen företeelsen från vårt land. Gammelmedierna – i stil med SR, SVT, SvD, DN och Aftonbladet (men inte GP!) – tar täten. Och i stort sett alla minoritetsgrupper pekas ut som offer. Varje dag således rader av påstådda offer!

Tydliga exempel är invandrare, kriminella, samer, hbtq-personer, bostadssökande, ungdomar med bokstavsdiagnoser, missförstådda kvinnor och arbetslösa, som alla ikläds offerkofta, för att bara nämna några grupper. Förvisso är sympati något vackert och inte sällan samhällsnyttigt. Men när offertjänsterna och minoriteterna dominerar diskussionen sparkar min medkänsla bakut.

Offertjänsten framstår som en ritual eller besvärjelse. Ett bönemöte som vänsterliberaler använder sig av för att vinna politisk makt. Man flyttar på så vis intresset från nationens många olösta strukturproblem. Fokus på individer gör förstås seansen slagkraftig. Offren själva eldar på samtalet. Och politikerna duckar och framför drömmar och välsignelser. Statens politiska aktörer slänger bränsle på brasan – och tar offren om ryggen – utan att alls ta itu med orsakerna.

Problemet är således att konkreta samhällslösningar hamnar i skymundan. Många gånger är det givetvis svårt att få åtgärder att funka mot offerkänslor! Sociala åtgärder som kanske kan vara framgångsrika skyms med andra ord av allt ältandet på ett individuellt plan. Till saken hör som sagt att många lösningar är komplexa.

Just genom att tänkbara åtgärder är mångfacetterade och jobbiga gynnas politiker och medier med vänsterinriktning. Via inriktningen på enskilda individer slipper offertjänstens officianter själva presentera praktiska lösningar! De många människor som ikläds offerkoftan blir normalt ändå glada. Någon har ju sett deras problem i samhället, låt vara att någon lösning inte presenteras.

Däremot blir tyvärr majoritetssamhällets svenskar lidande. Det är de som via uttag av skatt ska finansiera bidrag till ”offren” med alla plåster på såren. Samtidigt drabbas flertalet vanliga människor också av strukturproblemen rörande bostäder, jobb, skola, vårdköer, invandring, kriminalitet och så vidare. Alltså svårigheter som vänsterliberaler inte förmår lösa i och med att man bara sysslar med olika smärre grupper av individuella offer.

Min analys utmynnar därför i att offerkoftor måste slängas. I stället ska politiker och medier rikta fokus på själva strukturproblemen och med all kraft försöka peka ut hur de ska kunna lösas. Enligt min mening måste vänsterns illusionsmakeri brännmärkas.