
Det ekar tomt i de svenska partiernas metaforiska skattkammare med goda idéer. Vi får hålla till godo med dåliga idéer. Lyckligtvis har vi sällskap med Storbritannien, skriver Torsten Sandström.
Min rubrik inspirerades av undertiteln till en text i The Economist (23/8). Den avser brittisk politik, men har enligt min åsikt även bäring på vårt land. Texten är intressant på flera vis. Först för att tidningen återkommande använder den kritiska termen ”politisk klass”, något som varken svenska medier, politiker eller statsvetare vill veta av. Även själva substansen i texten är aktuell. Den pekar på en vilsen politisk elit som inte klarar av att vinna respekt hos ett trött folk som hukar framför valurnorna. Man vet inte vad man kan rösta på.
I centrum för The Economists kritik står en framväxande populismen, till höger och vänster. Sökljuset riktas mot en brittisk högerpolitiker, Tom Skinner, som liksom den före detta svenska socialdemokraten Jan ”Robinson-Janne” Emanuel haft stor medial och ekonomisk framgång. Nästan varje uttalad mening hos Skinner slutar med ”strunt” (bosh)! Nu tycks han på väg mot politiken, bosh!
Framväxten av en svensk politisk klass – i förening med massmediernas dominans – är således även ett svenskt dilemma. Mängden svenska politiska surdegar som år efter år finns kvar tynger folket. Den politiska klassen klarar inte av att reformera Sverige. Bostadsbrist, arbetslöshet (trots många lediga jobb), bidragsslöseri, vårdköer, skolstök, byråkrati, höga skatter, bristande underhåll av järnvägar och mycket annat tynger svenskarna. Men de partier som funnits i mer än hundra år – under olika namn – förmår inte ta itu med saken.
I stället har man typiskt nog ägnat mest tid åt att attackera nykomlingen, det vill säga den politiska uppstickaren Sverigedemokraterna. Efter att först länge ha förklarat SD:s kritik av massinvandringen som fascism och populism driver nu de gamla partierna faktiskt kärnan av SD:s politik mot inflyttning!
Dessutom ger svenska massmedier generellt sett de gamla partierna sitt stöd. Den politiska klassen har på så vis hakat arm med majoriteten av nationens journalister. Den stolta rollen som ”fjärde statsmakt” har på så vis massmedierna offrat genom kampen mot SD. Inte ens i regeringsställning under tre år – med SD som stödparti – har Kristerssons regering förmått starta en nedmontering av socialdemokratins gamla korporativa Sverige.
Fortfarande gäller bilden att journalister, fackföreningar, byråkrater och vänsterns kulturarbetare i realiteten styr Sverige. Detta i kontrast mot Regeringsformen torra paragrafer om den svenska statens demokrati. Den politiska klassen framstår som handlingsförlamad och vilsen.
De traditionella politiska partierna har helt enkelt kört fast! Man framstår som obenägna att kanalisera och axla det folkliga missnöje som skänkt SD politisk tyngd. Partiernas kanslier väljer ständigt nya yrkespolitiker från de traditionella ungdomsförbundens snäva kretsar av omogna broilers.
Nationens mångfald av sociala medier framför dagligen kritik mot det politiska etablissemanget. Kritiken avfärdas som högerpopulism. Samtidigt expanderar de gamla partierna sitt slitna lapptäcke av statliga bidrag för att skymma behovet av strukturreformer (enligt ovan). Vänsterpopulismens credo lyder: var lugn, du får ännu ett bidrag!
Jag menar att politikens teaterföreställning skadar den svenska demokratin. De gamla partierna måste erbjuda nya politiska lösningar. Öppet måste kompromisser ske med SD i stället för hat och rop om fascism. Och landets journalister måste förvandlas till kritiska analytiker av politiska beslut i stället för att agera som hantlangare åt de vänsterliberala.
Man kan fråga sig varför det blivit så här? Mitt svar är att den gamla politiska klassen kört fast. Den har förvandlats till betong. Vilset hukar man och fortsätter att odla gamla idéer och gemensamma klassintressen. En simpel gilla-läget-populism har tagit över. Ett slitet skatte- och bidragssystem brukas för att erövra förlängda mandat vid kommande val.
Antalet invandrare till Sverige ökar fortfarande med mer än 100 000 per år, trots flera år av förtvivlad polisjakt på klanernas dödliga patruller. Utan tvekan bekräftar en kritisk analys att den svenska politikens centrala problem är en politisk klass utan förnuftiga idéer.