Så här beskrivs försiktighetsprincipen kortfattat på Wikipedia:

Försiktighetsprincipen innebär att handla på ett sådant sätt att risker undvikes. Ordet används inom flera olika områden.

Genom hokus-pokus och politiska beslut har denna naturliga och praktiska maxim kommit att upphöjas till en moralisk övernorm och till och med blivit en nästan rättsligt bindande regel.

Läs även: Sandström: Lagstiftning som skådebröd

Att det bara rör sig om en enkel maxim för människans praktiska behov är klart. Vi vill nämligen i allmänhet undvika risker, i livet och i världen omkring oss. Men absolut inte alltid eller alla risker. Varje dag väger vi risken mot nyttan och tar en chans. Tänk bara på företagsvärldens miljontals affärsbeslut och småspararnas satsningar på börsen. I själva verket är det i högsta grad samhällsnyttigt att med öppna ögon ta vissa risker.

Nu är det så olyckligt att normen om försiktighet fått ta plats i den svenska Miljöbalken, som en regel utan explicit påföljd. Alltså närmast som en rekommendation. I 2:3 Miljöbalken (MB) heter det:

Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. I samma syfte skall vid yrkesmässig verksamhet användas bästa möjliga teknik. Dessa försiktighetsmått skall vidtas så snart det finns skäl att anta att en verksamhet eller åtgärd kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

I och med att MB är en ramlag, som tillämpas genom beslut av olika myndigheter och byråkrater, särskilt från Regeringen, Naturvårdsverket och Länsstyrelser, så är inte försiktighetsprincipen juridiskt bindande per automatik. Men den kan sättas i spel genom regler som myndighet beslutat om. Detta är i och för sig ett rättssäkerhetsproblem då regeln i MB, som synes, är rena dragspelet. Alltså kan en domstol tyvärr tvingas att tillämpa denna gummiregel.

Det är alltså denna flummiga norm som driver flertalet politiker och medier att slavisk upprepa FN:s klimatpanels syn på en nära föreliggande världskris, på grund av utsläppen av växthusgaser. Detta trots att en månghövdad skara naturvetenskapliga forskare är skeptiska till existensen av en akut klimatkris, låt vara att många menar att CO2 i någon mån påverkar uppvärmningen på jorden och en del av atmosfären.

Skeptikerna varnar för att ingripande beslut omfattande kolossala penningbelopp därmed fattas på lösa grunder. Det råder således ingen konsensus inom vetenskapen om akuta faror via CO2. Alarmismen bottnar närmast i ett politiskt ställningstagande från FN:s sida, grundat på dess underorgan IPCC:s påstående om att CO2-riskerna innebär ett akut globalt hot.

Alla borde inse att frågan om försiktighet är synnerligen svår att bedöma. Bara frågan om vad som utgör en risk är superknepig. CO2 är både en miljönyttig gas och en fara som uppe i atmosfären hotar att lägga ett värmande lock över planeten. Den absolut största risken är att enögda politiska beslutsfattare bara ser ett enda problem.

Läs även: Regeringen presenterade ny lag – hedersförtrycksbrott

Alltför många politiker vägrar dessutom att se hur svenska myndigheter misslyckas katastrofalt, utan att detta medför svarta nyhetsrubriker om risker. I Sverige har som bekant större delen av försvaret avvecklats. Få partigängare har skriat om försiktighet, trots att Ryssland i åratal visat sin aggressivitet mot nationens grannar. Vidare är ända fram till dags dato flera tusentals svenska skyddsrum belamrade med allsköns bråte. Komiskt nog har Myndigheten för samhällsberedskap (!) först de två senaste veckorna börjat prata om skyddsrummen som en risk, trots att kriget i Ukraina rasat i fler veckor! Här borde i sanning sedan länge försiktighet ha visats. Men inte.

Likaså har svensk skola nedrustats och kommunaliserats genom politiska beslut från framför allt Socialdemokraterna. Problemen är idag uppenbara och uppmätta i flera PISA-undersökningar. Alltså har det även här saknats beredskap. Dessutom har långvarig passivitet visats med att återvända till kunskapsskolan. Varför talar ingen om försiktighet i dessa sammanhang?

Till bilden hör även en i högsta grad oförsiktig avveckling av den svenska kärnkraften. Alla politiker borde sedan åratal ha insett att vindkraften inte räcker för nationens elbehov under de dagar då det inte blåser.

Läs även: Oxenstierna: Miljöbalken görs om till klimatpolitiskt vapen

Jag menar därför att politiker och medier måste sluta med att framhäva en princip som är fundamentalt oklar, och därför opraktisk allmänt sett, som ledstjärna. Miljöbalken måste alltså bantas kraftigt så att rättssäkerhet skapas i miljösverige. Nationen kan inte fortsätta att offra miljard efter miljard på en flummig försiktighetstanke.

Det gäller i stället att öppet diskutera för och emot på ett vis som redan de gamla grekerna gjorde. Upp med riskerna på bordet! Kvantifiera samt tidsbestäm dem noga! Och lyssna framför allt ordentligt på kritikerna – för övrigt en urgammal princip från den romerska rätten! Politiker och medier måste alltså ta av sig skygglapparna och verkligen mana fram ett sakligt och kritiskt samtal om riskerna med utsläpp av CO2.

Så länge detta inte sker menar jag att det finns fog för att tala om att det bedrivs propaganda i vårt land: om att en akut klimatkris föreligger.

Den avgörande frågan gäller alltså inte försiktighet, utan graden av styrka hos bevisen för och emot eventuella risker. Som avvecklingen av svensk kärnkraft så tydligt visar måste dessutom effekterna av principens tillämpning diskuteras.