Klimatfrågan är inte en nationell utan en global fråga, som handlar om utsläpp av växthusgaser. Lilla Sverige har dock stora ambitioner på klimatområdet och vill gärna framstå som en klimatpolitisk stormakt. Med alltmer drastiska nationella åtgärder söker vi lösa ett globalt problem. Detta i ett läge där våra utsläpp av växthusgaser är närmast försumbara, ungefär 0,1 procent av de globala, och där vi inte ens har en klimatkris hemmavid: klimatet i Sverige har tvärtom i nästan alla avseenden blivit bättre de senaste decennierna.

Läs även: Oxenstierna: Vad f-n får vi för klimatpengarna?

Media har länge uppmärksammat hur tillståndsgivningen i miljöärenden tar extremt lång tid att processa och hur till synes nyckfull denna process är. Exempel som ofta nämns är Cementa, LKAB, allt som har med gruvor och mineralutvinning att göra, och så vidare. Försvarets dilemman att få tillstånd för övningsområden är ett annat exempel, där SvD konstaterar att ”långdragna miljötillståndsprocesser har blivit Sveriges farligaste fiende”.

En statlig utredning är nu i slutskedet med att ta fram en ny miljöbalk, med ett slutbetänkande som kommer att överlämnas i maj. Syftet med utredningen är dock inte att göra miljöprövningar snabbare och mer effektiva. Nej, tvärtom! Syftet är att miljötillstånd ska bli ännu svårare att få, genom att miljöbalken nu är på väg att utökas med explicita krav på att olika klimatmål ska uppfyllas.

Utredningens synsätt är att miljöbalken ska göras till ett verktyg i kampen mot växthusgaserna: ”Genom utredningens förslag kan miljöbalken i högre grad bidra till att Sveriges klimatmål kan nås.” Genom att ett aktivistiskt klimatmål förs in i miljöprövningar ska Sverige ännu snabbare kunna nå klimatpolitiska mål, såsom Netto Noll till 2045.

För att klimatperspektivet ska genomsyra den nya miljöbalken föreslås ett tillägg av en explicit klimatklausul i portalparagrafen §1:1: ”Det är en förutsättning för en hållbar utveckling att människans påverkan på klimatet minimeras.” (min kursivering)

Det ska även läggas till ett nytt krav på att använda bästa möjliga teknik i syfte att minimera klimatförändringar: teknik som ska användas måste i framtiden uppfylla kravet på att ge minsta möjliga effekt på klimatet. (2 kap. 3 §)

Vad menar man då med nyckelordet ”minimera”? Utredningen ger besked: ”människans påverkan på klimatet och klimatförändringar ska begränsas till den nivå som krävs för att halten av växthusgaser i atmosfären ska stabiliseras på en nivå som innebär att människans påverkan på klimatet inte blir farlig.” (min kursivering) Om vi ska tro på EU:s proklamerade klimatnödläge är vi redan där, i det farliga läget.

För verksamheter och åtgärder innebär ”minimera utsläpp av växthusgaser, att utsläppen ska minskas så mycket som är rimligt att kräva i det enskilda fallet.” (min kursivering)

Den nya miljöbalkens krav på minimering av klimatpåverkan innebär att miljöprövningar kommer att få en ännu tyngre och mer långvarig process. Tillståndsgivningen kommer att ytterligare försvåras och fördyras.

Läs även: DEBATT: Lugn i klimatstormen! Vi behöver sans, balans och tolerans

Ett exempel på verksamhet som lär drabbas hårt är skogsnäringen. Skogsstyrelsens generaldirektör uppmärksammar att ”flera vägledande domar från Mark- och miljööverdomstolen under de senaste åren visat att långt många fler av de omkring 70 000 avverkningsärenden som Skogsstyrelsen får in varje år ska hanteras enligt miljöbalken. Där är domarna väldigt tydliga.” Kan vi nu se fram emot ett stopp för ett rationellt skogsbruk i form av kalhyggen när klimatpåverkan ska beaktas? – kalhyggen frigör kol ur marken och lär få svårt att uppfylla kravet på ”minimering”.

Klimatpolitiska åtgärder ska vara kostnadseffektiva. Detta är en del av den i klimatsammanhang vedertagna försiktighetsprincipen (Rio-deklarationen). Men kravet på kostnadseffektivitet har bortfallit i den svenska miljöbalken. Här i Sverige ska klimatpåverkan minimeras, utan att hänsyn tas till kostnader. ”Utredningens förslag följer av den logik som miljöbalken erbjuder och deras styrka ligger därmed inte i att bidra till kostnadseffektivitet.” (s. 22 min kursivering))

Utredningen öppnar också för att existerande miljötillstånd ska kunna omprövas utifrån klimataspekten: ”För att förslagen ska få en större effekt krävs dock ökade möjligheter till omprövning och tidsbegränsning av tillstånd.” Alltså på samma vis som nu sker med omprövning av vattenkraftverkens tillstånd.

Läs även: Oxenstierna: En klimatpolitik vid vägs ände

Utredningens syn på klimatfrågan är svårartat regulatorisk. Man utgår från att inget händer om inte staten genom reglering, tillstånd och tillsyn ingriper mot och styr näringslivet. Den bärande tanken verkar vara att det är företagande och annan mänsklig verksamhet som ska minimeras i syfte att minska klimatpåverkan. Svenskt Näringsliv är med rätta mycket kritiskt i sitt remissvar på utredningens förslag om ökade regleringar och fördyringar i syfte att få ned utsläppen.

Utredningen saknar helt förståelse för att det är teknologisk innovation och konkurrens som bör vara de viktigaste drivkrafterna i den gröna omställning man strävar mot. Det behövs anpassning och innovation och inte ännu mer av kvävande regleringar.

Gabriel Oxenstierna
Fil.dr i nationalekonomi, författare till böcker om finansmarknaden, samt med en fil.kand i kemi och miljövetenskap.