När Katrine Kielos stiger in på Svenska Dagbladet drar ännu en vänstervind genom tidningen. Tidigare har hon fått mig att nästan tappa hakan genom påståendet att EU:s krav på skruvkorkar av plast (som eländigt nog sitter fast i flaskan och skapar spill) kan visa sig vara en större innovation än AI. Hennes påstående baseras på en examen i ekonomi sägs det, antagligen från Brunnsviks folkhögskola.

Nu träder hon in i SvD med en hyllning till Mario Draghis nya rapport om hur EU ska lyckas vända sin dystra utveckling. Han föreslår som bekant ytterligare 800 miljarder euros per år till EU:s budget samt 170 konkreta reformer. Allt rör storskalig planering från Bryssel, samt mindre makt för medlemsnationerna. Således mer upplåning eller höjda avgifter och skatter, samt mindre folklig demokrati.

Att Kielos gillar planekonomiskt tänkande är enkelt att förstå. Hon hajar nämligen inte att fria småföretag i konkurrens med andra växer sig stora av naturliga skäl, medan megastöd till riskabla drömsatsningar bidrar till dystra resultat i stil med Northvolts kris. Märk att hon skriver detta i SvD:s näringslivsdel! Alltså ord som vänder sig till nationens företagare.

Några dagar tidigare hade Svenska Dagbladet publicerat en ledare med precis motsatt innehåll, signerad av Mattias Svensson. Här slås EU:s dystra läge fast medan Draghis jumboförslag kritiseras. Svensson slår fast att EU inte behöver mer regler och protektionism, utan frihetsreformer. Jämfört med Kielos står alltså Svensson med båda fötterna på svensk jord.

EU:s övergripande problem är enligt min mening ett federalt regleringsvansinne som drar åt planekonomi-hållet. I USA tillåts däremot småföretag tämligen fritt växa sig stora, låt vara att statsstöd kan finnas. Inom EU skrivs regler mot såväl små som stora företag, i synnerhet smarta utländska bolag som visat sig framgångsrika.

Börsjätten Ericssons VD, Börje Ekholm, talar om att Europas näringsliv snart framstår som ett museum och funderar på att flytta företaget till USA! Det är fullständigt klart att ett fungerande näringsliv inte kan skapas uppifrån, från Bryssel, genom storstilade planer som tenderar att gå i kras. Sunda företag byggs som sagt underifrån via största möjliga frihet – inte genom pekpinnar och bidrag från Bryssels byråkrater.

Vi ser just nu hur Sverige skakas av en naiv övertro på grön ekonomi, något som Kielos röda kamrater länge blåst under. Trots gigantiska satsningar verkar en lång rad flummiga planer nu gå i stå. Massor av miljarder bara slängs iväg, i samma anda som de fungerande kärnkraftverk som sossarna stängt ned. Batteriföretag, vätgasstål, insamling av CO₂ och många andra gröna drömmar skälver i vårt land. Bristen på säker el hotar näringsliv och folk.

Detta sker samtidigt som Tysklands mångfaldiga misstag under Olaf Scholz’ regering (inkluderande miljöfanatikerna) pinar den stora industrinationen. Frankrike krisar i sin tur på grund av stigande upplåning och höjda skatter, utan förmåga att våga storspara. Draghis megaplaner kommer av allt att döma ytterligare att tynga den svenska nationen.

Det svenska och europeiska grundfelet är att släppa politikens ande ur flaskan. Politik föder planer och stora sjok av lagregler där måttlighet och kritik saknas. Särskilt om politikens andar ges makt över stora institutioner som enbart ser en väg framåt: mer politik av samma slag. Storskalig politisk dårskap tycks smittosam.

Samtidigt är det uppenbart att människors frihet begränsas och att desperationen ökar hos svenskar som inte förstår vad politikerna sysslar med. Demagogiska politiker säger sig veta bäst.

Den splittring vi ser i dagens Sverige har delvis sin grund i upplevelsen av att bristen på frihet ökar. Demokratin slirar, motorn hackar och nya megaplaner förbereds. Det är enkelt att förstå att auktoritära nationers ledare gnuggar händerna.