Sandström: Hedenmos förakt för sanningen

I dagens DN utmärker sig som vanligt Ann Hedenmo som en politiserande journalist. Ständigt försöker hon förmedla sina egna åsikter. Under en bild av den moderata ministern Carl-Oskar Bohlin skriks följande rubrik ut:

”Trumps förakt för journalister syns bland kopiorna i Sverige”

Många minns kanske orsaken. Bohlin blev för mer än en månad sedan intervjuad av en SVT-journalist vilkens namn jag helst vill glömma. Frågorna var som vanligt skruvade och politiskt vinklade (åt vänster). Bohlin såg med oro framför sig ett färdigklippt resultat sändas på SVT någon vecka före valdagen. Klokt nog – med tanke på hur majoriteten journalister brukar agera – publicerade han därför sin egen version av intervjun på nätet. Ridå! Luften gick ur SVT. Och Bohlin fick naturliga sympatier från publiken.

Nu menar Hedenmo att detta är trumpism. En vulgär och av storhetsvansinne präglad president i USA buntas med andra ord ihop med Bohlins sakliga redovisning av ett skeende. Inte ett enda falskt ord eller bild. Inte ett enda förolämpande uttryck. Bara det faktiska skeendet rakt av. Det är korkat att kalla detta föraktfullt handlande.

Om det är någon som är värd förakt så är det Hedenmo. Under sin tid på SVT har hon i åratal vridit och vrängt på sanningen genom egna värderingar och åsikter. Nu – efter en journalistisk bana på ett sluttande plan (från Handelsbankens jippokanal till DN) – gör hon ett påhopp på Bohlin som faktiskt innebär ett spektakulärt lågvattensmärke. Det sker på en tidning som i annonser påstår sig vara humanismens banerförare! Jag tar mig för pannan.

Hedenmos tänk vilar på journalistskråets dogm om att deras rätt till rapportering är helig. Men för en sådan upphöjdhet krävs en självkontroll, som påminner om domarens uppgift att följa lag och procedur (och inte bara förkunna dom efter eget huvud). Jag påstår att journalister för omkring 50 år sedan hade något i stil med en sådan behärskning. Man försökte så noga som möjligt att rapportera sakligt, men ändå kritiskt. Kritiken var normalt inte partibunden, utan problemanknuten. Alltså inte höger-vänster, utan inriktad på en saklig funktionalism som maximalt är oberoende av den egna politiska åsikten. Den nya tidens journalister – alltså majoriteten – har släppt dessa tyglar och utvecklats till predikanter med illa dolda privata åsikter inom politiken. Jag talar nu om dem som i medierna pratar eller skriver om politik utan att klargöra sin egen politiska position. Alltså de som seglar under beteckningen ”oberoende”.

I dagens mediesamhälle får orden alltså ny betydelse. Sanningssägande blir en föraktfull handling. Journalister som ska rapportera kritiskt oberoende blir politruker. Vi har sett något liknande i diktaturer. För Trump är det inte främmande. Men för vänner av ett öppet samtal är det värt avsky. Det är av denna anledning jag ofta rapporterar om det nya svenska mediesamhället.

Jag hoppas att moderaterna vill verka för en juridisk sanering av SR/SVT. Eller annars kanske en nedläggning. Det är inte mycket juridik som behövs, bara en handfull juridiska preciseringar och ett nytt uppdrag för Granskningsnämnden. Det är busenkelt! Och bråttom!

Läs även: Sandström: EU:s förpackningshelvete borde markera vägs ände