Sandström: Hur ordet ”oberoende” vrängts för att ge SR/SVT frikort

I det svenska mediesamhällets centrum står ordet ”oberoende”. Många medier säger sig vara oberoende. Och i lagstiftningen för public service krävs att rapporteringen är saklig och oberoende. Det låter väl bra? Men just den sköna klangen i ordet är det farliga.

Häromdagen sa nämligen SR:s chef Cilla Benkö om nyheten att brittiska BBC skulle skära ned sin personal: jag är rädd för att antalet ”fria oberoende” journalister kommer att minska. Det gäller alltså att granska vad som menas med ”oberoende” då gammelmedierna predikar.

Ett naturligt första steg är att rådfråga Svenska Akademiens ordbok, SAOB, om vad som menas med ”oberoende”. Jag citerar (något förkortat):

OBEROENDE, n. om förhållandet att icke vara beroende av ngn l. ngt; oavhängighet; särsk. i fråga om ekonomiska förhållanden; särsk. i uttr. oberoende av ngn l. ngt. Nordforss (1805). (En viss episod) är af Macpherson behandlad med ett nästan fullkomligt oberoende af originalet. Arfwidsson Oisian 2: 28 (1846).

Märk inledningen och orden ”att icke vara beroende av någon eller något”, dvs. i betydelsen person/subjekt resp. fenomen/värdering. Som ett extra led talar SAOB i fortsättningen om ”oavhängighet”, dvs. att inte välja sida i ekonomiska förhållanden eller rörande beskrivning av verkligheten.

Vad säger då motiven till radio- och tv-lagen (2010:696)? I regelverket för public service syftar ordet ”oberoende” på att programverksamheten ska bedrivas självständigt i förhållande till staten, politiska intressen, kommersiella krafter och andra maktsfärer i samhället.

Slutligen, i min hastiga översikt, vad säger SR själv om ordet oberoendes innehåll? Jo, kort sagt betyder ”oberoende” att programledare och journalister ska kunna granska makten och skildra verkligheten utan att externa krafter kan diktera eller påverka innehållet.

Man behöver inte vara Sherlock Holmes för att konstatera att en tydlig glidning sker från SAOB, via lagmotiven till SR:s egen tolkning. Det är en klar politisk trappa nedåt i vinklad avsikt. SAOB:s definition är vidsträckt och står för det som kloka vetenskapare och förnuftiga människor lägger in i ordet. Då innebär ordet oberoende att inte välja sida med någon (person) eller något (intresse). Om en journalist formulerar en sats som innehåller politiska värderingar som sammanfaller med ett visst parti (men inte med en konkurrents åsikter) så är detta således exempel på beroende rapportering.

Radio- och tv-lagen tar ett steg nedåt mot en mer begränsad definition. Det krävs att journalisten ska agera fristående från olika samhällsintressen. Här talas även om ”självständig” rapportering i förhållande till olika samhällsintressen. Egna åsikter i en viss intressefråga skulle alltså kunna vara okej, förutsatt att valet inte strider mot ett motsatt intresse. Märk att en sådan avvikande värdering ofta finns då det gäller politiska frågor.

Mest speciell är SR:s egen tolkning. Här anses som oberoende all maktgranskning som inte direkt ger externa krafter möjlighet att diktera innehållet. Det som SR säger är alltså att journalisten mycket väl kan uttrycka sin egen politiska åsikt! Enda undantaget är om en yttre samhällskraft – på ett närmast formellt plan – tillåtits diktera innehållet. Enligt denna tolkning kan alltså en journalist plädera politiskt, bara det inte sker i klart formella band med ett parti eller annat extremt intresse.

Enligt min mening är det således fullständigt klart att ordet oberoende – som det beskrivs i SAOB – har urvattnats under en mångårig resa med public service. En vanlig tolkning av ordet ska med andra ord inte ske. Motiven till radio- och tv-lagen är dock oklara. De går närmast att läsa som SAOB. Men öppnar också genom det märkliga ordet ”självständigt” för tveksamhet, trots att alla intressen inom politiken – exv. vänster och höger – likväl måste likabehandlas.

Det är givetvis SR:s egen tolkning som är mest bekymmersam. Den ger enligt min åsikt journalisterna frikort att granska makten och skildra verkligheten med egna ögon. Varje journalist ges rätt att framföra sin egen politiska åsikt, även om den måste sägas avvika från andra politiska riktningar. Innebörden är i extremfallet ett fritt fram för politisering. Den yttre gränsen går endast vid en formell proklamation för viss politisk åsikt. En yttre kraft ska inte ges formellt spelrum att ”diktera” vad journalisten ska säga.

SR:s tolkning får enligt min åsikt stöd i Granskningsnämndens praxis. Det är synnerligen ovanligt att ett partipolitiskt ställningstagande i allmänna ordalag kritiseras av nämnden. Däremot kritiseras emellanåt sakligt felaktiga påståenden i SR/SVT samt uppgifter som favoriserar/missgynnar ett visst företag. Men absolut inte klandrar nämnden att en viss journalist uttalar uppskattande ord om visst parti eller fördömande om ett annat.

Nu kommer jag till det mest intressanta. Jag tror alla läsare inser vilket politiskt kineseri som ligger bakom användningen av ordet ”oberoende” i de källor som nämnts. Det tolkas i praktiken helt olika på SR än i folkmun! Resultatet har blivit den politiskt vinklade rapportering vi hör och ser varje dag i SR/SVT.

Jag är tämligen säker på att majoriteten av politikerna inte avsett att ge public service rätt att fritt politisera. Formell propaganda – dvs. direkt/explicit positiva eller negativa omdömen – har makthavarna önskat förbjuda från public service. Men även reellt – i meningen tydligt – beroende rapportering, varvid värderingar framförs för eller mot en politisk åsikt på de svenska partiernas värdeskala.

Enligt min mening är utvecklingen något som styrts av vänsterpolitiska krafter. Varje journalist ges med andra ord en personlig rätt att framföra sin åsikt inom public service. Följden har blivit att en rödgrön journalist minsann inte ska stoppas från att kritisera de blågula!

Jag pläderar alltså för en tolkning som ansluter till SAOB:s vardagsspråk. Förvisso är det mycket svårt att rapportera fakta utan att värdera. Men idén med oberoende rapportering inom public service är förstås inte hundra procent värderings- eller åsiktsfrihet. Tanken är största möjliga återhållsamhet med värdeomdömen. Alltså en försiktig inställning som klart skiljer sig från opinionsbildarens vilja! Det är den senare som tyvärr ofta blottläggs inom SR/SVT:s verksamhet.