SR:s Ekoredaktion har på senare tid rapporterat om att elevassistenter och lärare utsätts för bråk och våld. Journalisten Sara Nuder meddelar att hon kontaktat Arbetsmiljöverket, det svenska samhällets nuvarande övermyndighet för hantering av olika sociala problem på jobbet. Lyssnaren får veta att mer pengar och skolpersonal behövs samt tydligare regler. Alltså mer av det mesta.

Men såvitt jag förstår har stök och våld i den svenska skolan flera förklaringar, som inte kan lösas av pengar och administrativa resurser. Om problem ska förstås måste nämligen svensk politik skärskådas.

Den övergripande förklaringen till skolans problem är den svenska jämlikhetsdoktrinen. Den innebär att alla elever i huvudsak ska likabehandlas i samma skolform. Det oavsett om eleverna har olika förutsättningar. Jämlikhetsdogmen gör förstås skolarbetet tristare för de duktiga eleverna som hamnar i periferin. Men det är inte det viktiga nu. De lågpresterande känner nämligen också missnöje. Alltså en oro på grund av att de inte hänger med. Alla normala människor inser att denna frustration inte sällan kan yttra sig i konflikter med skolpersonalen.

De skolproblem vi sett under senaste minst två decennier beror på invandring, av en omfattning som aldrig tidigare skådats i det moderna Sverige. Hundratusentals barn från andra kulturer och med främmande språk har tagit plats i skolsalarna. För många av dessa barn – absolut inte alla (familj och hem är så olika) – har jämlikhetsdogmen förstås blivit en käftsmäll. Hur ska man kunna räkna med att de ska kunna bedriva studier jämsides med barn som från födseln vuxit upp i vår nation? Genom att inte själva kunna råda över skolsituationen har åtskilliga av dessa ungdomar blivit lågpresterande. Den frustration jag nyss talat om har till stor del speglats i stök, oordning och våld. Det är förstås inte bara invandrarbarn som presterar svagt i jämlikhetsmiljön. Men på grund av deras relativa mängd har våldsproblematiken ökat.

Fenomen som jämlikhetsdogmen och storskalig invandring fungerar alltså särskilt dåligt tillsammans. Det syns i skolan. Men den som önskar fler bevis måste betrakta det blodiga och grovt kriminella våld som under motsvarande tidsrymd eskalerat på gator och torg i förorterna.

En stor del av de ungdomar som agerar brottsligt tillhör invandrarfamiljer med kultur och språk som avviker från vad som är normalt svenskt. En del av brottsligheten avspeglar ett främlingskap och ett hat mot det Sverige som de unga männen upplevt i skolan. Där har ju predikats jämlikhet. Men i verkligheten har skolan såklart levererat något annat – det vill säga utanförskap. Givetvis kan inte lärare och annan personal lappa över de kulturskillnader som är själva orsaken till våldsproblematiken.

Jämlikhetsdogmen vilar i sin tur på en ideologisk förändring av det svenska samhället. Sverige har under omkring femtio års tid alltmer utvecklats från en nation med kollektiv samhällssyn till en individuell. Tesen har blivit att varje barn är en individ och inte bara ett i gruppen. Psykologer har länge predikat individualismens budskap. Men problemet är att individer är så olika. Inte minst vad gäller förmåga till studier. Det barn som impregnerats av budskapet om jämlikhet och individualism (på alla plan) tenderar såklart att ställa sig själv i centrum.

Det tråkiga är att frågan om individens ansvar har hamnat i bakgrunden för mängden växande unga svenska egon. Det är jaget som ska bestämma. Vi ser följderna av detta problem i familjerna, med oro och bråk som resultat. Vi ser det i vården med ett ständigt ökande antal psykiska diagnoser på lös vetenskaplig grund. Och vi ser det förstås i skolan.

Det barn som hemma lärt sig att bestämma får självklart svårt att anpassas sig till skolan kollektiva system för inlärning. Liknande svårigheter drabbar lärarna som vuxit upp i samma svenska miljö med Barnkonventionen på nattduksbordet. Givetvis blir det svårt att utkräva ansvar av elever som lärt sig se sig själva som guds gåva till mänskligheten.

Den svenska skolan har under decennier fått ofantliga ekonomiska resurser. Men de goda resultaten har stagnerat eller uteblivit. Särskilt i vissa invandringstäta samhällen. För att styra om nuvarande system – från fokus på jämlikhet till inriktning på individers olika förmåga – krävs en kulturell och politisk revolution. Det är inte fler assistenter eller jämlikhetsregler som krävs, vilket Arbetsmiljöverket rabblar om. Alltså inte fler drömmar.

Ska Sverige komma ur våldsspiralen måste till nya förnuftiga ideal och nya politiker. En skola för kunskaper där elever med olika förmåga snabbt indelas i skilda grupper. Och en skola som inte ständigt tvingas hantera en omfattande invandring.