Grundlagen föreskriver att alla medborgare har samma rätt under nationens lagstiftning. Innebörden är framför allt att lagstiftningen ska tolkas och tillämpas neutralt – alltså lika för alla. Det är förstås något mycket viktigt och bra.

Men i svensk politik möter vi varje dag ett annat och mer vidsträckt eller flummigt begrepp: jämlikhet. Det låter så bra, men är något märkligt. Kort tycks innebörden vara att alla ska behandlas lika, oavsett status som medborgare eller individ. Trots att vissa medborgare har handikapp av olika slag, begår brott, tillhör en etnisk minoritet, halkar efter i skolan eller på annat vis tillhör en särskild grupp med skilda behov, så påstås det att jämlikhet ska gälla.

Detta följer inte alls av grundlagen. Men i särskild lagstiftning formuleras ibland regler som särbehandlar behövande – exempelvis på grund av kön eller handikapp – så att de av samhället kan ges stöd som behövs. Det är bra, men sker inte på grund av att människor är lika! Utan tvärtom med anledning av olikhet! Varje människa har sin egen uppsättning av förmågor som ofta avspeglas i DNA.

Men inom politiken odlas ändå myten om att människor är lika. Det anses förkastligt att överhuvudtaget ifrågasätta den svenska likhetsideologin. Ordet jämlikhet har blivit så heligt att det ständigt missbrukas av politiker, medier och andra. Denna jämlikhetsparadox har enligt min mening förvridit det svenska samtalet på viktiga områden. Jag påstår att dogmen om likhet har bidragit till att Sverige fått grus i maskineriet.

Ett enkelt typexempel är skolan. Där måste det helt överordnade målet vara att kunskaper ska inhämtas (för slantar som skattebetalarna satsar). Men så är det inte i dagens svenska skola. Där tvingar likhetsdogmen rektorer att favorisera elever som inte vill eller förmår delta i de studier som är gemensamma. Klart är att störningar av olika slag uppstår i skolans arbete. Effekten blir att mycket stora resurser satsas på avvikarna och att övriga elever går miste om det stöd som annars fått anses normalt.

Jämlikhetsdogmen sprider också oklarhet inom kriminaldebatten. Statistiken visar med förfärande tydlighet hur massinvandring i kombination med brist på förnuftig integration skapat brottslighet. Detta framför allt hos unga grabbar inom de nyinflyttade familjerna. I vårt land är prat om detta fenomen belagt med tabu. En förnuftig öppenhet hindras med andra ord. På så vis försvåras en nödvändig klarhet då utlänningspolitiken i framtidens ska formas. Till saken hör att medborgare som kritiserar massinvandringen svartmålas.

Slutligen bör den politiska klassens roll inom jämlikhetsparadoxen noteras. I den stora demokratin Schweiz har jämlikheten i grundlagens anda drivits längre än i vårt land. Schweizarna tillåts som bekant samla underskrifter för att nå den gräns som gör att man med lagens stöd kan anordna en folkomröstning om föreslagen lagstiftning. Det intressanta är att svenska politiker valt bort denna möjlighet för vanliga medborgare att utöva makt mellan parlamentsvalen. Vårt lands politiker vill uppenbarligen inte – med lagens stöd – se andra som sina likar. Tala om skamspel rörande jämlikhet!

Vi ser således hur det i vårt land förs en jämlikhetspolitik för drömmarnas land. Genom att inte våga tala om människors olikhet – avseende ett brett spektrum av egenskaper – presenteras en politik som döljer verkligheten och därför knappast kan lösa samhällets många problem.