Många unga väljer att studera juridik för att lära sig hur samhällets skelett ser ut. Man vill få något liknande en röntgenbild av lagboken. Och på så vis se hur Sverige byggts genom otaliga regler.

Så var det framför allt förr. Då skrevs nämligen regler med pregnans. Torra men tydliga texter formades om människors rättigheter och skyldigheter. Just skärpan var central. Statens rätt att rikta krav mot medborgarna måste begränsas. Och den enskildes befogenheter måste vid olika avtal noga preciseras. En skicklig jurist skulle kunna bena upp exakt hur stora krav som tillkom någon samt vad motparten kunde göra gällande. Det var särskilt viktigt rörande krav från det offentliga mot enskilda individer.

För juristen var förr flum något högst oönskat. Gummiartade rättsregler nagelfors i litteratur och vid juridiska seminarier. Det var därför ett allvarligt påhopp – en bitsk ironi från Lund – att påstå att en akademisk jurist hade ett dragspel som symbol i sin doktorshatt.

Att jag skriver denna krönika beror på att dragspelandet blivit allt vanligare i det svenska juristsamhället. Jag menar att det beror på en politisering av det juridiska språket. I stället för torra men ändå precisa lokutioner skrivs idag lagar med svepande ord. En förklaring är att domstolarna ska ges i uppgift att tolka vad en bestämmelse egentligen avser. En viktigare orsak är att lagstiftande politiker vill få folket att tro att man står på dess sida. En tänjbar norm muntrar liksom en trudelutt på dragspelet upp – tror naiva politiker. Men domare gillar normalt inte gummiregler. De vill inte agera politiker, utan få tydligt stöd i lagtext och motiv om hur en regel ska tillämpas.

Mot den bakgrunden är majoriteten av jurister motståndare till svepande gummiparagrafer. De senares framväxt är alltså ett politiskt fenomen. Politikerna ser nämligen inte saken genom juridikens glasögon. Man nöjer sig med en bred och vag lagbestämmelse och anser sig därmed ha löst ett aktuellt samhällsproblem. Nytt förtroende hägrar vid kommande valrörelse. Det är domaren som tvingas göra ett jobb man varken vill eller kan göra inom sin kompetens.

Vad gäller gummikaraktär är folkrättsliga regler skräckexempel. Deras funktion är dock inte att reglera nationella tvister, utan syftet är att läggas till grund för internationella förhandlingar om problem i utlandet. Därför påminner folkrättsliga regler ofta om religiösa texter om att allt ska bli så gott som högre makter vill. Här flödar således dragspelsmusiken.

Men då folkrätten emellanåt upphöjts till svensk lagstiftning är det fara i färde. Ett svenskt exempel är den så kallade barnkonventionen. Här vimlar det av flummiga regler. Allt gott åt barnen, men inga krav, ajabaja! Till saken hör att många av gummireglerna i barnkonventionen kolliderar med pregnanta regler i föräldrabalken och rader av speciella lagar. Oreda uppstår för den som ska döma.

Reglerna i miljöbalken (MB) är ett eldorado för dragspelande jurister. Det vet även lagstiftarna själva, ty man kallar MB för ”ramlag”. Innebörden är att detaljerade regler ska utformas av myndigheter, framför allt naturvårdsverket och länsstyrelser. Resultatet blir att politiska aktivister ofta ges rätt att riva och slita i MB:s gumminormer. Horder av byråkrater tillåts med andra ord forma detaljregler och – senare – utan närmare juridisk kompetens tillämpa dem mot svenska folket.

Utvecklingen mot dragspelsjuridik bekymrar mig nu främst genom att unga människor lockas att söka sig till juridiska studier för att driva politik. Intresset för folkrätt är nämligen på kokpunkten vid juridiska fakulteter. Utan tvekan blir resultatet en flykt från traditionens juristroll. Det är inte lagbokens pregnanta skelett av regler som noga ska detaljgranskas. Nej, för de unga gäller hej och hå vid tolkningen av högstämda folkrättsliga budord utan påtaglig precision.

En ny roll för juristen riskerar alltså att växa fram. I färdriktningen hotar en närmast religiös strävan efter politisk tolkning att ta över. Dragspelandets juridik höjer tempot. Tillspetsat menar jag att politiken tenderar att ta över den juridiska traditionen.

Orsaken till att rätten i islamska samhällen allmänt sett är svag eller outvecklad sammanhänger med liknande fenomen. Mullorna dominerar rätten. Den juridiska vetenskapen har således inte getts en egen och hyllad sfär. Tvärtom har rätten tagits över av ett politiserande prästerskap.

Jag hoppas att min blick i kristallkulan inte kommer att prägla svensk rätt. Men det som sker i Sverige – och även för andra delar av västerlandet – gör mig dyster.