Som bekant har svenska politiker på senare år utvecklats ett nytt mantra: ”det regelbaserade samhället”. Udden riktas mot Donald Trumps regerande genom dekret och hans stökiga handelspolitik. Men i grunden rör det sig om ett utflöde av den gamla tesen ”att land ska med lag byggas”. Onekligen har den demokratiska rättsstaten skördat stora framgångar. Via omfattande sociala regelsystem har välfärden skjutit i höjden.

Men den hysteriska hyllningen av rättsliga regler visar att många politiker i vårt land inte har förstått att metoden med en massiv och svepande lagstiftning har blivit dysfunktionell. Inom den svenska bostadssektorn har lagstiftarna och Boverket har lyckats planera bort ett snabbt och effektivt byggande till rimliga hyror (via färre regler och flexibel boendekvalitet).

Samma sak har skett inom området för mark och natur där den ofantliga Miljöbalken lagt en död hand över en rimlig hantering av skog, land och vatten. Regleringarnas koppling till stora svenska byråkratiska system har tydligt ökat tempot i en negativ utveckling. Jag menar att även raden av groteska regelsystem för skola och högre studier fått liknande skadliga effekter.

Ett annat tecken på en dålig utveckling för människor och ekonomi är högljudda krav på tillämpning av folkrättsliga normer på internt svenska relationer mellan människor. Allt oftare framställs krav som grundats på internationella regler med gummiartade bestämmelser.

Den europeiska konventionen för mänskliga rättigheter åberopas därför som ett verktyg för vardagslivets svenska konflikter. Man hör allt oftare rop på: ”Är inte detta en mänsklig rättighet?”. På samma vis har Barnkonventionens rader av ytterst allmänna regler tagit ett steg in i svenskarnas familjeliv, genom att krav som grundats på en vag konvention tillåts väckas i svenska domstolar.

Tidningen The Economist har nyligen påtalat hur dysfunktionell den folkrättsliga regleringen av asyl till flyktingar blivit. Ett system som tillkommit 1948 slirar förstås i en ny tid och har försatt Europa i en påtaglig ekonomisk och politisk kris. Nekad asyl innebär nämligen normalt att invandraren blir kvar. Tala om ett folkrättsligt moment 22! Klanernas blodiga våldsvåg har på så vis blivit en bekräftelse på en olycklig regeldyrkan.

Det som sker är förstås inte bara en svensk juridisk hysteri. Genom samarbetet i Europa har tsunamin av rättsliga monstersystem fått hjulen i vår världsdel att rulla saktare. JP Morgans chef, Jamie Dimon, sa häromdagen att Europa förlorat kampen mot USA och Kina. Europa har gått från att ha 90 procent av USA:s BNP till 65 procent på bara 10 till 15 år, säger han.

Tillbakagången har flera orsaker. Men EU:s ofantliga regelmaskineri är en förklaring. En annan är EU:s extrema federalism, med detaljregler som spottas ut till unionens medlemsnationer, där några lyder medan andra struntar i dem. EU:s byråkrati har under ett par decennier genom lagstiftning sänkt den ekonomiska utvecklingen rejält. Inget tyder på att en ändring är på gång, trots vackra ord.

Ursula von der Leyens tulluppgörelse med Trump är ett mycket smärtsamt bevis på att unionen gått vilse. Grundproblemet är EU:s federalism samt ett 720-hövdat EU-parlament som via ständiga krav på lagreformer fått vittring på européernas blod.

Vidare uttalade häromdagen FN:s internationella domstol i Haag (ICJ) att det kan bli brottsligt för en nation att inte lagstifta om klimatet. Länder som skadas av klimatförändringar kan vara berättigade till skadestånd, påstår domare som fått i uppgift att tolka folkrättens dragspelsregler.

Redan förra året har Europadomstolen för mänskliga rättigheter kommit fram till ett liknande resultat. Välfärdsstaten Schweiz klandrades nämligen för att man inte genom lagstiftning tillräckligt skyddat äldre kvinnor mot en uppvärmning, som har sin förklaring i atmosfäriska processer. Det rör sig således om domarpolitik i juridiska kläder.

Det tycks behövas ett uppror för att få svenska och europeiska politiker att inse att detta juridiska feltänk håller på att rasera vår civilisation. Rättslig reglering – särskild den som har gummikaraktär – är något som får samhällsskadliga effekter. Lagstiftning kan alltså vara något som är farligt mot det mänskliga livet. En idolisering av det regelbaserade samhället bidrar till att nationer ekonomiskt och kulturellt går i stå.

Politiker som inte inser detta dilemma är odugliga. I stället är det massiv avreglering som måste till! Fortfarande gäller nämligen den åldriga tesen: ”Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring”.