Ordet klimatforskare är positivt värdeladdat. En bild projiceras av en person med djupa naturvetenskapliga kunskaper om solen, atmosfären och vår planets fysiska relationer i kosmos. I praktiken omfattar denna inriktning tyvärr enbart en liten, liten minoritet av dem som högstämt använder ordet ”klimatforskare” för att beskriva vad de sysslar med på universitet eller högskolor. Ändå är det denna lilla grupp vi normalt tvingas lyssna på då det talas om uppvärmningen.

Min poäng är att majoriteten forskare inom det uppblåsta klimatköret är av den senare kalibern. Det stora flertalet är nämligen samhällsvetare (med nära liggande ämnen). Alla förnuftiga människor vet att samhällsvetare sysslar med sociala problem rörande ekonomi, stat, kultur eller människors problem med andra eller sig själva. Studier inom dessa ämnen handlar, som alla förstår, inte det minsta om fysiska, biologiska eller kemiska frågor av den typ som Galileo, Newton, Darwin och Einstein sysslat med.

Trots att António Guterres ylar om akuta klimatkriser inför 50 000 flygplansresenärer i Brasilien saknar även FN naturvetenskaplig sakkunskap. Genom ett slugt urval av en begränsad krets jasägare använder sig FN av IPCC på området. Talet om konsensus är därför en slug myt. Det är alltså personer som anammat de teser som FN slagit fast som förklaring till uppvärmningen.

Viktigt är att osäkerhet råder även inom IPCC om man läser deras finstilta texter. Men i de teser IPCC skickar till FN har forskarna där valt en politisk strategi eller förklaring till den ökande värmen. Enbart växthusgaserna utpekas som alarmerande. Andra förklaringar mörkas därför då FN driver sin intensiva propaganda.

På denna väg har tusen och åter tusen samhällsvetare kommit att svälja FN:s politiska strategi. Dessa forskare saknar alltså själva kompetens för att pröva vad det är som sker i atmosfären eller på jordklotet. Men de uttalar sig ändå dagligen högljutt om ”klimatets kris”! Vi ser alltså en mängd FN-troende som valt att kalla sig just klimatforskare. Orsaken är att det är en ämnesbeskrivning – om än falsk – som kan ge dem stora anslag i klingande mynt.

Om deras kompetens sätts ifråga pekar de alla på IPCC. Man verkar inte ens ha tagit del av IPCC:s finstilta tvekan om andra tänkbara orsaker. Worst case är det som gäller. Detta sker i en anda som påminner om korståg. Ändamålet helgar medlen.

En sådan så kallad forskare intervjuas i SvD den 5/11 via en text som tidningen köpt från sin legoproducent, TT. Namnet är Naghmeh Nasiritousi, som är verksam på Linköpings universitet och Utrikespolitiska institutet. Hon är missnöjd med att exempelvis svenska staten finansierar klimatprojekt i u-länder. Man kan undra varför? Uppvärmningen är global och det spelar inte någon roll var på jorden växthusgaser bekämpas. Svaret är säger Nasiritousi ”Man låter andra minska utsläppen för Europas räkning.”

Hennes svar är uppenbart politiskt. Hennes kompetens som forskare rör samhället, närmare bestämt ämnet statskunskap. Ändå framställs hon som expert på ”klimatet.” Det är sådana som Nasiritousi som politiserar forskningen om klimatet. Hon går således i IPCC:s politiska ledband. Därmed bidrar hon till att vilseleda människor om själva huvudfrågan: vad är förklaringen till uppvärmningen. Hon saknar nämligen vetenskaplig kompetens om hur omfattande – i tid och rum – riskerna är med växthusgaser. Hon argumenterar politiskt och inte på vetenskaplig grund.

Klimatfrågan är som alla vet något viktigt och i värsta fall allvarligt. Men genom politiseringen – via framfarten av mängden samhällsvetare – förvandlas frågan till religion. Då blir hänvisning till vetenskap faktiskt ett skämt. Det borde journalister i SvD känna till. Men även dessa driver tyvärr politik.