Min uppfattning är att de allra flesta åklagare sköter sitt viktiga arbete bra. Komplicerade processer med stor betydelse för den svenska nationen. Detta är särskilt viktigt i tider med allvarligt och blodigt klanvåld.

Åklagarnas liksom domstolarnas problem är i grunden lagstiftningens tillkortakommanden. Naiva politiker har format vaga regler där framförallt påföljder kan dras ut som ett dragspel. Spännvidden mellan maximal och minsta påföljd i lagtexten blir ofattbart stor.

I och med att brottslingen ses som en produkt av samhället – inte av sin egen vilja – föreskriver lagstiftning och motivuttalanden att framför allt unga kriminella ska behandlas med silkesvantarna. En påtaglig rädsla för tårar från mediernas klagokör verkar i samma riktning. Domare och åklagare vill inte se sig själva beskrivna som hökar.

Rättsmaskineriet fungerar således normalt enligt den flummiga regelbok som politikerna satt samman. Jag manar därför att tesen gäller: skjut inte pianisten! Det är politikerna som bär ansvaret för lagarnas innehåll.

Men även om juristerna alltså normalt följer notbladet inträffar undantag. Exempel finns på åklagare som agerar med politiska ambitioner. Vi har i dagarna kunnat följa SVT:s dokumentering av en sådan skådeprocess rörande mordet och styckningen av Catrine da Costa. Liknande former av politisk styrning syns i processerna mot Thomas Quick, samt inte minst i handhavandet av mordet på Olof Palme.

Typiska svenska skådeprocesser är dock mindre vanliga. Men de förekommer. Nästan alltid lyckas dock domarna hålla huvudet kallt och låta åklagarna skämmas. Ett sådant känt exempel är processen mot Karl Hedin, där en åklagares politiska fantasier lyckats hetsa fram omkring en månad (!) i häkte för Hedin på grund av ett påstått jaktbrott.

Därefter följde ett vinklat åtal. Tingsrättens friande dom innebär – om man läser domstolens ordval – en stenhård kritik av åklagaren. Men skadan hade ändå skett. Och ansvar har inte utkrävts av åklagaren.

Skådeprocesser av detta slag är som sagt uppenbara särfall. Men att jag skriver denna krönika sammanhänger med att den pågående så kallade Lundinrättegången vid Stockholms tingsrätt har uppenbara politiska inslag. Åklagaren påstår nämligen att två höga chefer vid Lundin Oil har gjort sig skyldiga till medhjälp till folkrättsbrott i ett krigshärjat Sudan för tjugo år sedan. Åtalet väcktes år 2010 och har medfört en orimligt lång och förfärligt kostsam utredning för svenska statens del.

De påstådda brotten sägs ha skett mellan 1997 och 2003! Bara själva bevisinsamlandet i Sudan – en stat som slitits sönder av blodigt krig – måste vara högst problematisk. Att efter mer än tjugo år knyta dödsfall i det mörkaste Afrika till toppchefer på ett fjärran beläget oljebolags kontor måste vara en närmast omöjlig uppgift.

Ett klagomål mot en lokal funktionär i Sudan har, som jag ser det, i en handvändning av åklagaren förvandlats till ett brutalt övergrepp på toppchefer långt bort i fjärran. Man kan dessutom tycka att svenska åklagare har mycket större – och mer angelägna – våldsproblem att utreda på hemmaplan.

Att det rör sig om en skådeprocess syns i den ihärdiga viljan från åklagarnas sida att peka ut höga oljebolagschefer som allvarliga bovar. Kosta vad det vill i tid och pengar! Miljon på miljon har satsats på en form av klassjustis, med kapitalister på ena sidan och fattiga målsäganden i Sudan på den andra. För åklagare gäller det att förvandla svepande folkrättsliga regler till brott mot svensk straffrätt. Efter så många års utredande blir de politiska insatserna höga i Stockholms tingsrätt.

Denna typ av medial rättegång känns ytterst olustig. Den politiska dimensionen framskymtar i mediernas referat från den pågående rättegången vid Stockholms tingsrätt. Kalabalik utbröt närmast under förhöret med den åtalade Ian Lundin, en hög aktieägare och företrädare inom Lundinkoncernen. Uppenbarligen har åklagaren Henrik Attorps vid sin utfrågning behandlat den tilltalade som en politisk och icke trovärdig motpart genom val av miner och ord.

Följden blev att rättens ordförande, Thomas Zander, lär ha tröttnat på åklagaren och bestämt tillrättavisat honom med orden: ”Himla du med ögonen, Henrik Attorps!”. Det krävs normalt mycket för att en domare så brysk ska kritisera en åklagare.

En åklagare som efter decennier av envis utredning tvingas till skådespelarattityder lär inte ha starka bevis för sin domstolstalan. Men för honom är det ingen vanlig rättegång. Hans karriär kräver framgång. Det gäller att maximalt visa hur gott det svenska samhället agerar mot fattiga i Afrika. Och hur girighet inom multinationella företag kan leda till planering av brutala mord.

Jag anser att kalabaliken under rättegången styrker mitt tal om en skådeprocess. Det skulle förvåna mig om domstolen bifaller åtalet. Hur ska de tilltalade kunna kompenseras för ett mångårigt lidande?

Slutligen: Måste inte samhället systematiskt försöka motverka politiska övertramp genom åklagaraktivism? För att inte tala om de rättsövergrepp som politiskt tillsatta nämndemän gör sig skyldiga till, exempelvis genom frikännande domar vid uppenbart olagliga klimataktioner?