Överåklagare Lennart Guné kritiserade nyligen idéen att Olof Palme mördats av den tidigare utpekade ”Skandiamannen”. Det är ett av få goda beslut i den annars katastrofala mordutredningen, skriver professor emeritus i civilrätt Torsten Sandström.
Jag häpnar över alla svängar i utredningen om Palmemordet. Under omkring 40 års tid har de mest besynnerliga beslut fattats av utredarna, det vill säga polis och åklagare. Officiella och av S-partiet privat utsedda potentater har pekat i alla möjliga riktningar. I grunden har man misslyckats med att tidigt samla ihop bevis om exempelvis skjutvapen som varit möjliga att kartlägga. Ett misslyckat åtal har som bekant ogillats av domstol. Intryck skapas av att Åsa-Nisse och Klabbarparn kunnat genomföra en klart bättre utredning.
SE ÄVEN: Åklagaren: Återupptar inte Palmeutredningen
Var finns roten till det onda? En tänkbar förklaring är att skylla på utbildningen av landets jurister. Tanken bör dock med kraft förkastas. Kloka domare och häromdagen en förnuftig åklagare talar för att juristsamhället trots allt gjort ett rimligt jobb.
En förklaring måste enligt min mening sökas på ett djupare plan. Något slarvigt rör det sig om politiken eller snarare hur en svensk socialdemokrati byggt maktstrukturer – och i någon mån regelmönster – som främjat aktörer med korrekt politiska åsikter. Låt mig peka på exempelvis Hans Holmér, Anna Greta Leijon och Ebbe Carlsson. Bakom S-partiets linje finns en misstro till juristsamhället och en vilja att vrida mordutredningen i en politiskt korrekt riktning.
Polisutredningen av mordet har därför länge handlagts av politiska aktivister och inte främst av skickliga åklagare (fram tills häromdagen). Massor av tid har spillts på dels en alkoholist, dels en snackpelle med jobb invid mordplatsen. Den senare har till och med efter sin död utpekats som huvudmisstänkt. Däremot har det så kallade ”polisspåret” kraftigt försummats, något som måste bottna i en ovilja att peka ut en sammansvärjning inom ordningsmakten som ansvarig. Vidare har utredningen sett mellan fingrarna på en man (Krister A) som av allt att döma tidigt borde ha nagelfarits rejält (utseende, hatbild, vapen, bostad och självmord år 2008).
Vi ser med andra ord en mordutredning som under 40 år misskötts systematiskt. Det i dagarna aktuella beslutet om att avföra den hittillsvarande huvudmisstänkte påminner enligt min mening om en dom över en svensk samhällssjukdom som är skapad av politiska krafter.
Jag är rädd för att en del av dessa krafter fortfarande är vid liv. Vi ser dagligen exempel på politisk aktivism hos åklagare. Ett exempel är den sedan minst 15 år pågående processen i Stockholms tingsrätt mot två höga företagsledare för påstådda folkmord i Sudan. Min rädsla rör alltså eventuella smittoeffekter inom domstolsväsendet.
