I Axess Magasin (maj 2026) skriver professorn i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, Bo Rothstein, en läsvärd och angelägen text: ”Ideologisk likriktning hotar den fria forskningen”. Som läsaren anar är temat att woke och ideologiska dogmer får den svenska vetenskapens folk att blunda för potentiellt samhällsviktig forskning för att slippa redovisa obekväma slutsatser.

Rothstein är således kritisk till det svenska forskarsamhället. Han torgför två hypoteser. Den ena är att orsaken till dessa blinda fläckar förmodligen handlar om en kombination av opportunism och ideologi. Den andra är att det kan vara så att den svenska forskarkarriären, såsom den är upplagd i samhällsvetenskap och humaniora, normalt resulterar i former av mental blockering. Om hans antaganden stämmer är det alltså tuff kritik mot svensk forskning.

Jag tror att Rothsteins hypoteser är korrekta som mätare av normaltemperaturen på svensk forskning inom de två discipliner han nämner. Hans idé har enligt min mening även räckvidd för diverse angränsande ämnen, exempelvis forskning som sägs röra mänskliga rättigheter, klimatfrågor, fysisk miljö och naturvård. På så vis kommer en stor del av svensk vetenskap att drabbas av Rothsteins hårda men i huvudsak rättvisa kritik.

Möjligtvis har inte textens format i Axess gett utrymme för en precisering av ett antal centrala avskräckande exempel. Jag menar att sådana självklart finns. Inom min egen disciplin, rättsvetenskapen, är det tydligt att studier av folkrättens gummiregler gett upphov till en mängd projekt där aktuella politiska idéer rörande krig, invandring och klimat luftas med stöd av rättsregler som inte är tillräckligt precisa för de slutsatser som dras.

Inom skilda samhällsvetenskaper händer något liknande i och med att det bollas med frågor som i grunden är naturvetenskapliga. Jag tänker nu främst på många hundratals projekt där klimatets uppvärmning – utan tillbörliga reservationer – studeras ur perspektivet att det är människan som är enda boven i dramat. Vinklade forskningsupplägg syns även ofta avseende kriminalitet och utanförskap, där en invandring på cirka 2 miljoner individer under de senaste 2–3 decennierna knappast ens problematiseras.

Såvitt jag förstår ger de exempel jag nyss nämnt dock stöd för Rothsteins två hypoteser. Centrala forskningsämnen vrids och vänds uppenbart politiskt. Och att så sker måste förklaras av att forskning om samhället till största del finansieras via politiska beslut. På så vis kommer vänsterliberala dogmer att styra svensk forskning på ett påtagligt vis med tydliga skygglappar för alternativa upplägg. Min slutsats baseras här på filosofen Thomas Sowells samhällskritiska framställning i boken ”The vision of the anointed från 1995.

Rothstein kartlägger i tio punkter ett antal centrala ”bristområden” för olika slags studier, som alltså idag negligeras. Rörande flera av dessa kan jag skriva under på hans tanke om att forskningsbehovet är synnerligen angeläget. Detta gäller exempelvis korruption och skolpedagogikens inskränkta problemval (avseende jämlikhet, varvid interaktionen i klassrum och krav på kunskaper hamnar i kläm). Samma sak rör en ovilja att studera invandringens effekter samt att problematisera islams roll i dagens Sverige.

På så vis blir Rothsteins text en probleminjektion för vår nations del. Han vågar peka på problem som i iögonenfallande grad negligeras vid svenska universitet och högskolor. Man kan ofta säga att uppgifterna märkts med dödskallar.

Märk att detta sker i ett land med 18 universitet och cirka 30 högskolor (för en befolkning på bara drygt tio miljoner)! Tillspetsat kan man med andra ord tala om en kompakt politisk åsiktsstyrning av nationens högre lärosäten. Mängden institutioner för akademisk utbildning framstår i detta perspektiv som skrämmande dysfunktionell ifall målet är en kunskapssökande forskning.

Jag har alltså stor respekt för Rothsteins tankar. Han och jag har för övrigt i vår ungdom vistats på olika institutioner – och skilda våningar i samma byggnad – i det radikala 1980-talets Lund, där åsiktsfriheten stod högt i tak. Därför kan jag inte låta bli att ge honom en känga. Han underlåter att direkt kritisera sitt eget ämne: statsvetenskapen.

I Sverige uppvisar nämligen ämnet social science, såvitt jag kan se, samma problem som han lyfter i Axess. I min värld finns angelägna uppgifter för studier avseende exempelvis en bristande svensk direkt demokrati, om en stelbent politisk klass och inte minst rörande aktivt politiserande medier (vilka i idealsamhället tänkts agera som en oberoende fjärde statsmakt).

Därför blir majoriteten av statsvetarnas anknytningar till det offentliga Sverige ett praktexempel på den opportunism och den mentala blockering som Rothstein kritiserar i Axess. Kritiska rapporter i medierna om SOM-institutets (vid Göteborgs universitet) tillrättalagda opinionsmätningar av public service är ett tecken på en politisk samverkan som sannerligen borde vara främmande i en akademisk miljö.

Men jag hoppas att Rothstein via inlägget i Axess kan bidra till att dra proppen ur det svenska forskningssamhällets trånga flaskhals. I så fall blir även jag nöjd vad gäller misstanken om hans kollegors ”opportunism”.