Stockholmsoperans tolkning av Georges Bizets Carmen bjuder på lysande musik – och hinkvis med wokepropaganda. Allt som är bra med föreställning är gammalt, och allt som är nytt är dåligt, skriver Torsten Sandström.
Häromdagen var jag på Operan. Georges Bizets musik till Carmen är så skön! Att den tillhör operakonstens mästerverk bekräftades. Operans berättelse om fri – alltså föränderlig – kärlek i kontrast till stränga sociala krav var omdanande och omstridda under dess tillkomsttid på 1870-talet.
Till saken hör att librettot har en berömd folklig inramning. Operan utspelas inte bland grevar och baroner, utan i miljö kring en tobaksfabrik med zigenskan Carmen i centrum. Uppsättningen på Stockholms opera bjöd verkligen på härlig musik och skönsång inför en nästan fullsatt salong.
Någon undrar kanske därför över min rubrik. Låt mig förklara. Många operor baseras på dramatiska, romantiska eller komiska berättelser som idag kan förefalla något svåra att förstå. Och därför kanske mindre medryckande.
I nutid anser en del av vänsterns skönandar därför att scenografin måste ta avstånd från det som librettots författare – och kompositören – bestämt. På så vis menar några av nutidens kulturkoryféer att scenmiljön ska omskapas för att få en mer politiskt korrekt operaföreställning.
Hundraåriga libretton förpackas därför i nutidens industrimiljö. Att detta inte sällan gör storyn än mer svår att förstå betyder inget för dem som känner sig kallade att agera som politiska visionärer.
På så vis har berättelsen i Carmen gjorts närmast oförståelig. I en modern miljö utspelas skeenden som framstår som komiska eller rentav groteska. Det duger inte med att Carmen i originalet (och på Operans scen) är en stark kvinna som på egna villkor vill finna kärleken. I Stockholm framställs hon som en feminist. I Operans uppsättning utspelas händelseförloppet dessutom i en miljö som närmast föreställer ett fängelse. Där uppträder modernt klädda män och kvinnor som dårfinkar.
Orsaken bakom allt detta är en wokepräglad regi. Då såväl zigenare som tjurfäktning anses som politiskt tabu så förvrids handlingen till en story om en tuff brud i lyxförpackning som vacklar i sitt kärleksval mellan två män i en boxningsmatch (killarna hoppar runt i kortbrallor och jabbar). För att göra storyn fullkomligt omöjlig att förstå presenteras plötsligt en skulptur av en tjur i handlingen och senare infogas mer boxning utanför en tjurfäktningsarena (via en svårtolkad kuliss i bakgrunden).
Att Carmen dessförinnan bytt kläder till spanskt zigenarmode – och dansat en sväng till kastanjetter – bidrar till en storskalig förvirring. Uppsättningen påminner delvis om ett Lundaspex, något som jag misstänker att Bizet knappast avsett. Allt nu i stockholmsregi av en politiskt korad Johanna Garpe.
Konst bör i grunden vara lojal med upphovsmannens tankar, även om dessa inte längre anses helt politiska korrekta i Stockholm. Framför allt menar jag att skeendet i en opera ska kunna förstås även av en nutida publik. Därför väljer jag givetvis originalversionen av en story framför ett politiskt spektakel som ska lägga vänsterns politiska syn tillrätta. Det är rentav stolligt att behålla Carmen som titel på Operan då den lika gärna kan kallas ”Rövarna i Kamomilla stad till musik av Bizet”.
Även om musik och sång håller hög klass – det är som sagt härligt att lyssna – blir det synd om publiken, sångarna, orkestern och dirigenten som ska tvingas underkasta sig en regissörs politiska nyckfullhet. Det är lika stolligt som då Nationalmuseum trycker upp politiskt korrekta undertexter till ett antal kända verk som man ställt ut.
Förhoppningsvis kommer kulturens pendel åter att svänga bort från PK. Pippi Långstrumps pappa återfår kanske i framtiden sin ursprungliga titel som negerkung i Söderhavet. Och den dagen kommer sannolikt Carmen att som sig bör presenteras som en känslostark zigenska från en klanmiljö av smugglare.
