Sverige ska vara en rättsstat. I demokratisk ordning ska landet styras med lagar. Domstolarna ska normalt fungera oberoende av den politiska makten. Men det finns tecken på cancer i den svenska samhällskroppen. Symptom som dessvärre inte tas på allvar, utan sopas undan.

Det övergripande problemet är idén om att allt står rätt till. Den svenska sjukan är att politikerna slår sig för bröstet och hävdar att landet är ett föredöme för andra nationer. Det resulterar i att makthavare försöker tränga undan tecken på svulster i samhällskroppen. Den politiska klass som styr landet har ett behov av detta. Ty om öppna sår yppas skulle deras krav på fortsatt politiskt monopol försvåras.

Detta gör att uppenbara problem inom rätten förtigs eller bortförklaras som misstag. Det rör sig alltså om ett slags sammansvärjning om att allt står rätt till inom rättsväsendet. Rättsskandaler, såsom de rörande Catrine da Costa eller Thomas Quick, är bara spektakulära exempel. Om inte annat borde pajaseriet i brottsutredningen rörande mordet på Olof Palme vara en väckarklocka för den politiska klassen.

En mer vardaglig problemvariant rör samverkan mellan olika myndighetsföreträdare för att med såväl lagliga som olagliga medel främja politiskt korrekta målsättningar rörande beskattning samt frågor som rör miljö, natur, klimat och folkrätt.

Ett skräckexempel är rättsapparatens långvariga jakt på den höga företagsledaren Karl Hedin för påstått jaktbrott (där han till sist frikänts med enbart ett pyttelitet skadestånd som ”ursäkt” för en månad i häktet). Ett annat exempel är den så kallade Lundinprocessen, som i skrivande pågått i femton år (15!) för att sätta fast två toppchefer i ett stort svenskt företag för att de personligen påstås ha planerat flera mord långt borta i mörkaste Afrika (Sudan).

Bakom dessa kända fall finns en rad andra uppenbara övergripande juridiska beslut som svenska politiker bär ett tydligt ansvar för. Fel som de inte gjort vad som krävs för att eliminera:

1. Ännu saknas en svensk domstol för prövning av lagars förenlighet med grundlag. Allt oftare lagstiftas i strid mot Lagrådets beslut.

2. Ännu är det regeringen som slutligt utser domare. Tecken på politisk styrning yppas rörande höga domartjänster. Personer från regeringens departement ges en gräddfil.

3. Ännu saknas en effektiv reglering av straffansvar för offentliga tjänstemän som gör väsentliga fel i tjänsten. Märk att Olof Palmes regering avskaffat tidigare regler om straffansvar! Ett lagförslag med en intressant skärpning rörande fel i tjänsten finns dock sedan några veckor (SOU 2025:87).

4. Ännu härskar en utbredd svensk mentalitet om lagstiftning enbart för legitimeringens skull. Trots allt snack om förenkling växer massan av onödig lagstiftning i förskräckande takt. Antalet statliga myndigheter är 367 stycken just nu (AI-svar avseende 1/1 2024). Minst hälften av myndigheterna tar sikte på politiska korståg, det vill säga regler för politiskt sken och byråkratins skull.

Min rapsodiska översikt stöder påståendet om en svensk rättspolitisk cancer. Det allvarligaste är politikernas ovilja att erkänna faktum. Samt deras ointresse av att försöka ställa saker till rätta. Hos socialdemokratin – och deras många politiska allierade – finns dessutom en vurm för den ”starka staten”. Tankar av detta slag gör mig rädd. En effektiv statsapparat räcker. Det är just överskottet av styrka och avsaknaden av sanktioner mot felande offentliga tjänstemän som gör att cancersvulster får allvarliga följder.

Ett viktigt konstaterande är att den politiska klassen bär ansvaret för den rättsapparat de beställt och som folket gång efter annan plågas av. Lagar kan som bekant inte bara nyskapas utan också ändras eller avskaffas. Cancern i rättssamhället är således självförvållad av landets politiska elit. Därför menar jag att det är hög tid för tillsättandet av en kommission för rättsstatsliga reformer!

Men jag är rädd för att den kommer fram till att allt är som det ska vara.