I debatten om Tidöregeringens omfattande reformer inom den svenska straffrätten har det svenska Lagrådet kommit att bli ett politiskt slagträ. Vänsterns journalister söker nämligen med ljus och lykta efter argument mot fenomen som kan stoppa lagförslag om straffskärpningar, sänkt ålder för straffmyndighet och så vidare. Av den anledningen kan det vara bra att sätta sig in i hur Lagrådet enligt den svenska Regeringsformen (RF) är tänkt att fungera.

I RF 8:20-22 finns den grundläggande regleringen som kompletteras genom föreskrifter om Lagrådets interna – eller formella – arbete (SFS 2003:333). Grundläggande är att organet i RF kallas för ”råd”. Dess beslut om laggranskning är alltså inte bindande. Det är också värt att citera vad som sägs i 8:22 om rådets materiella granskning:

22 § Lagrådets granskning ska avse

1. 1. hur förslaget förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i övrigt,
   2. hur förslagets föreskrifter förhåller sig till varandra,
   3. hur förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens krav,
   4. om förslaget är utformat så att lagen kan antas tillgodose de syften som har angetts, och
   5. vilka problem som kan uppstå vid tillämpningen. Lag (2010:1408).

Läsaren ser genast att Lagrådet inte bara ska slicka på pennan och tycka till. Uppgiften är alltså att sakligt granska hur föreslagna lagregler förhåller sig till varandra och andra rättsregler, om de är säkra att tillämpa och om de kan antas uppfylla de syften som anges i det aktuella lagförslaget. Meningen med grundlagens regler är att Lagrådet så gott det går ska undvika att framföra politiska argument.

Nu är det sist sagda inte så enkelt. Dels är rådets ledamöter förstås människor. Alla har sina egna värderingar och uppfattningar. Viktigare är att 8:22 RF av naturliga skäl ger utrymme för det man kan kalla rättspolitiskt granskning. Alltså kontroll av om en lagregel kan anses effektiv för en angiven uppgift samt om den är trygg att tillämpa på ett rättssäkert vis. Här kan många olika uppfattningar finnas. Detta gör att granskningen kommer att balansera mellan rätt och politik.

Övertramp från Lagrådets sida blir därför svåra att peka ut. Men det gör heller inte så mycket då granskningen enbart går ut på att ge regeringen goda råd. Ifall Lagrådet är kritiskt till tyngre påföljder för brottslingar eller sänkt ålder för straffbarhet så ges enbart regeringen initierade tips om vad de höga juristerna anser i frågan. Deras erfarenheter är givetvis viktiga och leder normalt till att regeringen försöker baka in kritiska råd i sitt lagförslag.

Jag tror många inser att den våg av allvarlig kriminalitet som sköljt över Sverige måste stoppas. Ett tiotal år av miljoninvandring utan egentlig kontroll eller integration har i grunden skadat nationen rejält. Det är dock ingen enkel uppgift att bedöma hur det ska gå till. Men åratal av drömmar om att sociala åtgärder är bättre än straff har inte visat sig fungera. Kriminologin – som gärna kallar sig vetenskap – har alltså inte genom företrädarnas ständiga plädering för milda påföljder lyckats lösa sin självpåtagna uppgift.

Mot den bakgrunden är det enligt min mening naturligt att regeringen nu försöker pröva en lösning som vilar på skärpta påföljder, särskilt för grupper som visat sig mest brottsaktiva eller befinner sig i en åldersgrupp som hittills inte kunnat straffas. Alltså två grupper av brottslingar som för framtiden är mest skadliga ifall de befinner sig på fri fot. Jag tror många inser att förslagen är vanskliga. Men svepande tal om ”förebyggande åtgärder” är såvitt jag förstår än värre. Det socialsverige som hittills misslyckats med integrationen inger mig knappast några förhoppningar.

Därför anser jag att regeringen har goda skäl för sina skarpa förslag. Efter att ha lyssnat på den kritik från Lagrådet som uppfattas juridiskt pregnant axlar alltså regeringen sitt politiska ansvar. I 1:6 RF heter det nämligen: ”Regeringen styr riket. Den är ansvarig inför riksdagen.” Det tycks som riksdagens ledamöter vill se skärpta möjligheter till straffpåföljder.

Att vänsterns journalister skriar då det gäller en rättslig hantering av brottslingar är för övrigt lika säkert som jordens färd runt solen hittills varit. Deras drömmar och ignorans är i sig ett gigantiskt problem. Att majoriteten journalister är varma förespråkare av friare invandring är i sammanhanget inget annat än ett hån.