Den vecka som gått sedan Expo lanserat sitt politiska scoop om en ministers sons personliga aktiviteter har inneburit en ny mediepolitisk fas hos svenska samhällets medier. En privat familjeangelägenhet har först av den politiska stiftelsen Expo lanserats som ett statligt säkerhetsproblem. I nästa steg har det inträffade förvandlats till en samlad attack mot fadern för att han tidigare fört en hård politik mot svenska familjer med ungdomar inom brottslighetens träsk.

Själva nyheten som Expo släpper är knappast stor. Den rör en ung familjemedlem till en minister. Ingen av de två har agerat rättsstridigt, och fadern har inte ens visat bristande moral. Jag påminner om Expos konsekventa inriktning på extremism till höger, medan man inte alls bekymrat sig över vänsterns planhalva med kommunistiska extrema aktivister!

Ändå har Expos scoop hyllats och under mer än veckas tid ältats i svenska medier. Var dag har SR och SVT haft ingående rapportering, varvid regeringens påstådda underlåtenhet nagelfarits och ministern hånats för dubbelmoral. Hela nationens gammelmedier har med spelad indignation gjort gemensam sak mitt i semesterns nyhetstorka.

Till saken hör att stämningen piskats upp genom Magdalena Andersson och Vänsterpartiet så att familjefrågan hamnat i riksdagen. Nu riktas fokus på ministerns påstådda kritik av föräldrar som visat bristande ansvar för sina brottsliga barns framfart. Detta trots att varken fadern eller den femtonåriga sonen gjort något olagligt.

Jag anser därför att det som inträffat innebär ett nytt steg i mediesamhällets styrning av landets politik. Journalister förutsätts rapportera sakligt och pressetiskt om vad som sker i samhället. Det nya är hur en politisk organisation som Expo – med slutna ögon för vänsterns allvarliga antisemitism – arrangerar en konspiration som landets samlade gammelmedier genom ett drev utnyttjar i politiska syften.

Mitt påstående styrks av händelsens begränsade nyhetsvärde jämfört med den tsunami av kritik som nationens journalister i frågan riktat mot regering, en oskyldig fader/minister samt inte minst ett barn som gått vilse. Om inte fadern suttit i en högerregering hade med all säkerhet Barnkonventionen använts för att tona ned det inträffade. Nu förvandlas i stället det skedda till en lyckträff för journalister att exponera en familjefråga som ett stort misslyckande för Kristerssons regering.

Enligt min mening ska massmedier agera som en fjärde statsmakt, som kritiskt granskar vad som sker i framför allt riksdag och departement. Nu förvandlas svenska medier inte bara till en politisk domstol, utan till talesmän för en kamp mot sittande högerregering. Det som sker är knappast förenligt med svensk demokrati!

Jakten på högerextremism framförs som ett skäl. Men det är knäpptyst om faran med att vänsterns extremister sedan länge sitter i riksdagen (jag tänker nu exempelvis på El-Haj och Delgado Varas). Vidare har vänsterextremister i åratal samverkat med socialdemokratiska regeringar. Utan Amineh Kakabaveh hade Magdalena Andersson inte ens haft nationens kortaste mandat som statsminister!

Att Sveriges statsfinansierade medier, SR/SVT, agerat i ledningen för denna sammansvärjning är mest allvarligt. Det visar på hur farliga offentligt finansierade medier är för demokratin. Det som skett är ett rimligt skäl för att överpröva existensen av det som tragikomiskt nog kallas public service. Att journalister – som folket tvingas betala – deltar i en häxjakt på sittande regering är ett bevis på att SR/SVT försöker utöva politisk påverkan av landets regering.

Det krävs påtagliga reformer om Sverige någonsin ska kunna kravla sig upp ur vänsterns mediala träsk!