Den svenska skolan är plågad. Pinad av generationer av flummiga politiker och pedagoger. De har alla med största välvilja önskat utveckla en skola med tydliga politiska drömmar och mål. Syftet har varit jämlikhet och inte maximal kunskapsinhämtning. Därför har inte praktiska skeenden i ett normalt klassrum stått i centrum, det vill säga en ordnad kommunikation mellan läraren i katedern och ungdomen i skolbänken.

I stället har nya pedagogiska experiment odlats, där den unga eleven ska frigöras och alltså befrias från sin traditionella position som underordnad, följsam och lydande. Följden har förstås blivit att lärarens roll som auktoritet satts ifråga. Detta samtidigt som läraren tilldelats alltfler sociala arbetsuppgifter och de ursprungliga – lärandet – satts ifråga.

Att lärarnas arbetsvillkor under årens lopp försämrats rejält är en naturlig följd. För denna skolpolitik svarar rader av vänsterliberala politiska drömmare. Deras medhjälpare – i rollen som pedagogiska rådgivare – har varit generationer av pedagoger. Dessa har inte främst sysslat med traditionell forskning om interaktionen i klassrummet, om prov eller om betyg. I stället har de besjälats av storskaliga sociala visioner om en inlärning utan auktoritet, utan kontroll genom betygsrelaterade prov eller tydliga påföljder mot dem som stör ordningen. Svenska pedagoger har i stället ofta sysslat med visionär forskning om en jämlik skola. En storskalig invandring från utlandet har förstärkt denna tendens.

Därför har elever med nedsatt studieförmåga satts i centrum. Målet har konsekvent varit att söka höja denna minoritets kunskaper. Den viktiga majoritetsgruppens år i skolsalen har därför fått mindre fokus och resurser. Lärarna har blivit socialarbetare med låg lön och arbetslust. Jag menar att konsekvenserna av denna storskaliga drömpedagogik dystert kan avläsas i svenska skolungdomars sjunkande skolresultat i internationella mätningar under många år.

I nutid syns ännu en bister följd av politikernas och pedagogernas drömattityder. Hej-och-hå-tänkandet har medfört en överdriven och naiv tilltro till självstudier och elevernas egen användning av digitala verktyg, som datorer och AI. Dessvärre har den svenska skolan inte ens förmått utveckla effektiva nationella kunskapsprov i digital form. Här har Skolverkets 850 byråkrater – trots miljardsatsningar – ånyo misslyckats. Naiviteten yttrar sig i stället till en vardaglig individuell digitalisering av elevens studier och inhämtning av kunskaper.

Rapporter flödar följaktligen om att elever har svårt att hålla i en penna för att skriva för hand. Ett småbarns handstil syns nämligen långt upp i åren. Än värre är den sjunkande läsförmågan. Viljan och förmågan till studier av böcker och annat skriftligt material har kraftigt minskat. Sammantaget ger bristen av handlag med penna, papper och böcker en dyster framtidsbild för svensk kultur. Vem förväntas skriva böcker om ingen orkar läsa dem? Vem kan tänkas åstadkomma bildkonst – av annat slag än simpla installationer – ifall människor inte skickligt kan hålla en penna i handen?

Svenska politiker ordar ofta vitt och brett om hur barn och ungdomars liv ska prioriteras och ”säkras”. Detta framstår som hån. Vi ser alltså en drömpolitik som länge bedrivits med förödande resultat. Tveklöst har år av vänsterliberal skolpolitik nu nått vägs ände. Mer av samma politik innebär faktiskt en katastrof. I stället måste ansvariga politiker, pedagoger och byråkrater pekas ut och fråntas ansvar för fortsatt förödelse. Skolverket måste bantas och omformas i grunden!

Det är därför hög tid att återuppliva 1980-talets Aktionsgrupp för kunskaper i skolan som lades ned efter tillträdet av Bildts regering. Kloka människor måste ges en tydlig bas för att i framtida val rösta bort de politiker som valt fel färdväg. En ny skolpolitik kräver nämligen att nu ansvariga politiker, pedagoger och byråkrater fråntas sina jobb. Det som skett inom den svenska skolan gör det svårt att tänka sig en tydligare tolkning av talesättet ”att kasta ut barnet med badvattnet”.