Jag hoppas att du sett Uppdrag gransknings (SVT) gripande reportage om så kallade lågtröskelboenden för missbrukare, i stil med det omtalade Ryssviken. Ett sanitärt elände och en härd för total uppgivenhet. Meningen med dessa bostäder är att ge hem åt personer med pågående missbruk. Ofta rör det sig om hemlösa. Den uppgivna – men kanske realistiska – tanken är att de boende ska kunna vara påverkade av alkohol eller droger. Kostnaden för kommunen varierar omkring drygt 1.000 per dygn.

För många boende – men inte alla – fungerar dessa som platser för att supa eller knarka ihjäl sig. Det förefaller cyniskt. I ett samhälle som annars är upptaget av social omtanke och vård kan det förefalla inhumant. Men om krav på drogfrihet införs vill få flytta in. Och problemen för vederbörande blir antagligen värre utan kommunalt tak över huvudet. På så vis slipper även du och jag se dem på gatan.

Lösningen är således ytterst problematisk. Den ska enligt min mening jämföras med det svenska samhällets upptagenhet med enkla psykiska åkommor, såsom ADHD. Mer än var femte pojke i Åsele av alla ställen har den diagnosen! Totalt i landet rör det sig om sammanlagt flera hundra tusen ungdomar.

Allt oftare hörs glädjande nog experter säga att ADHD rör sig om naturliga variationer hos unga. Ett problem som inte sällan försvinner med tiden utan diagnoser, specialbehandling och medicinering. Hittills lägger dock sjukvården ned ofantliga resurser på dessa diffusa och förmodligen överdrivna psykiska sjukdomsfall. Tusentals inom psykvården jobbar dagligen med eländet. Ofta i onödan!

Personer med fullt utvecklad alkoholism och knarkberoende vill däremot sjukvården ogärna befatta sig med. Knappast ens i akuta fall då livshotande symtom uppenbaras. Vid Ryssviken vägrade en ambulans ta med en alkoholist med akut sjukdom på grund av att personen levde i djupaste misär med smuts och krälande ohyra. Han avled.

Jag menar att psykvården måste sluta med ADHD-kineseriet! Diagnoser, behandling, mediciner kostar miljarder. Om diagnosen slopas frigörs alltså resurser till behandling av verkliga problem i stil med alkoholism och narkotikaberoende. Tusentals inom vården – psykologer, terapeuter, psykiatriker och vanliga läkare – kommer på så vis kunna slussas över till vård av de svåra drogfall jag talar om.

Jag misstänker dock att många av dessa skrivbordets psykanställda inte vill ställa om. De klarar nämligen inte av det tunga och svåra klientelet med massivt drogberoende. Antagligen behövs inte heller studier vid universitet för slitgörat med missbrukare. Men en reform behövs!

Min idé är enkel. Flytta resurser från något som inte är sjukdom till det som faktiskt är svår psykisk ohälsa, om än oftast självförvållad. Satsa därför tvåfaldigt på sjukvård av missbrukare!

För det första: mest pengar till vård av dem som vill tas in på specialboenden med hög medicinsk standard för avgiftning i syfte att lämna drogernas värld.

För det andra: en rejäl slant till enklare kliniker – men med robust vård och bra hygien – för dem som inte vill sluta med sprit eller knark.

Svenska staten måste prioritera allvarlig ohälsa och inte syssla med psykiska krämpor som förmodligen knappast finns då de inte kan styrkas med blodprover, röntgen eller andra biomedicinska analyser.

Min lösning slår två flugor i en smäll, om uttrycket tillåts. Framför allt ges drogberoende ett något bättre liv. Viktigt är också att begränsa de psykprofessioner som på olika plan dominerar det svenska samhället. Jag tänker framför allt på armén av psykologer och terapeuter som sedan några decennier har lyckats förvandla Sverige till den psykiska ohälsans paradis på jorden. Tillåts de fortsätta är vi snart alla sjukfall.

Svensk psykiatri måste jobba med de riktigt svåra fallen av ohälsa!