En dyster tanke slår mig under läsning av andra delen av Henrik Berggrens fina bok Landet utanför, som handlar om Sverige under andra världskriget. Är det inte så att Sverige än idag är udda i den meningen att den svenska eliten inte vill inse att andra nationer undrar vad Sverige håller på med? Många svenskar tror att den egna nationen räddar världen, men få människor i västerlandet känner behov av att frälsas av Sveriges politiker. Utlandets bild är förstås komplex och inte enhetligt negativ. Men vad är det som väcker andra nationers kritiska förvåning?

En viktig anledning är förstås den svenska självgodheten, som faktiskt odlas medvetet inom den politiska klassen och landets medier. Bilden av Sverige som bäst i klassen är förstås inte avsedd för bruk utomlands – vem skulle kunna tro något så korkat – utan som en läxa för nationens egna medborgare: se så bra vi har ordnat det för er! Utomlands, särskilt i våra nordiska grannländer, smilar man bara brett åt det. Och suckar kanske över den storsvenska politiska inbilskheten.

En annan anledning till det svenska nationella utanförskapet är det gigantiska slöseriet med skattebetalarnas pengar på olika globala projekt. För att nationen ska kunna vara världens största biståndsgivare per medborgare tvingas Sida utan närmare kritisk prövning kränga nästan 50 miljarder kronor per år till misskötta, fattiga och korrupta nationer. Hej och hå! Vill man vara världsmästare så kostar det.

Läs även: ”Sverige kan bli fossilfritt tidigare än målet”

Den svenska självbilden om att vara ett föredöme för all världens folk syns numera allt tydligare i den debatt som faktiskt handlar om den fysiska miljön, men som förstorats till en megavision om att politikerna måste styra jordklotets klimat, det vill säga skeenden högt uppe i atmosfären och djupt nere i haven.

Trots att Sveriges globala andel av utsläpp av växthusgaser är obetydlig vill den nuvarande svenska regeringen satsa fabulösa penningbelopp för att betala för andras nedsmutsning. Många vet att Kina, USA och Indien står för merparten av utsläppen av CO2. Men ädla och ansvarstagande svenska politiker är än en gång beredda att axla ansvaret för det man påstår vara världssamfundets räddning. Sverige betalar alltså andras fria luncher och middagar. Många utlänningar häpnar. Inte så få tänker snabbt att en så generös givare som Sverige måste man försöka krama ytterligare slantar ur.

Som framgått innebär det svenska nationella utanförskapet ett lidande för en inte så liten del av svenska folket, framför allt de som betalar skyhög skatt. Än värre är den samhällsekonomiska växling som sker i spåren av det klimatpolitiska slöseriet. På inhemsk svensk nivå kan kan man faktiskt tala om en stegvis övergång till en planerad samhällsekonomi. Med ”hållbarheten” som mantra håller en stor del av det svenska näringslivet på att läggas i malpåse.

Kärnkraften hotas redan och även svenska älvar och vattendrag bör enligt EU skyddas från skadliga kraftverk med dammar som dödar fiskar och växter. Centrala näringar som gruvbrytning, framställning av stål, cement, skogsprodukter och animaliska livsmedel hotas av Sveriges alltför många miljötalibaner. Och av den planerade elbrist som regeringen står bakom, i och med att två fungerande kärnreaktorer i Ringhals stängts ned.

Läs även: Södra Sverige kan inte räkna med el från norr

En viktig anledning till den nationella omställningen till planekonomi är just en självgod miljörörelse. Det är härifrån ropen på globalism kommer och klimatskräcken odlas. Jag menar att vi ser en auktoritär kraft som styr mot planhushållning. Med uppbackning av militanta gröna har därför den svenska miljölagstiftningen vuxit till ett monster, en jättelik hydra med hundratals paragrafer, med centrum i Miljöbalken.

Den som är ägare till fast egendom har under ett par decennier i viktiga avseenden fråntagits rätten att själv bestämma över sin mark. Skogsägare, bönder och vanliga husägare anfalls av svärmar med myndiga paragrafryttare som kräver svar på frågor, kräver tillståndsprövning, meddelar förbud och viten och polisanmäler. Jag anser med andra ord att den svenska rättsstaten hotas genom detta frontalangrepp mot centrala principer om äganderätt och fria affärsbeslut.

Läs även: Gästkrönika: Sverige är ett vuxendagis

Risken med den förvridna självbilden är att nationen fortsätter in i en öken av politiskt utanförskap. Enligt min mening när det alltså hög tid att ett omyndigförklarat svensk folk reser sig och låter kloka politiker styra landet. Men för detta krävs att högerns partier är djärva, förnuftiga och slutar med tramset om att Sverige är ett globalt föredöme.

Torsten Sandström
Professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet och upphovsman till Anti-PK-bloggen.