Både Sverige och Frankrike brottas med likartade samhällsproblem. Men där fransmännen valt att öppet diskutera problemen på djupet – utan skygglappar eller ohederliga känsloargument – har svenskarna än så länge valt en annan väg, skriver Chris Forsne, journalist och statsvetare.
Sverige och Frankrike brottas i dag i stort sett med samma problem. En hög okontrollerad migration från i huvudsak muslimska länder. En misslyckad integration/assimilering. En starkt växande islamisering och brottslighet ofta kopplad till de invandrade grupperna. Men medan dessa problem diskuteras öppet i Frankrike växer censuren och förnekelsen i Sverige.
Public service i Frankrike är i dag hårt kritiserat i för att inte våga sig på de stora samhällsfrågorna med tillräcklig kraft. Allt fler röster höjs med krav på privatisering av de skattefinansierade radio- och TV-kanalerna som ses som en överspelad 1900-talsprodukt.
Kritiken mot de svenska public service-bolagen SR och SVT tilltar också. Inte minst på grund av den nästan monopolliknande ställning de innehar som forum för samhällsdebatter.
I Frankrike förs nu samhällsdebatten istället i flera stora privata TV-kanaler som CNEWS och BFMTV. De når endast några miljoner tittare men påverkar den politiska diskussionen i hela Frankrike.
Så väckte det en enorm uppmärksamhet när de bägge kanalerna inte bara lade ut ett videoklipp från Youtube där ett halvdussin tonåringar hänsynslöst sparkar en jämnårig pojke som man anklagat för homosexualitet och kastar denne till marken. Orsakerna till denna homofobi och empatilöshet diskuteras utförligt.
Vid förra presidentvalet var till exempel BFMTV en stark förespråkare av kandidaten Emmanuel Macron.
Nu är det framför allt CNEWS som ger utrymme åt Eric Zemmour, en joker med bakgrund som journalist och författare och starkt invandringskritisk. Zemmour har ännu inte officiellt förklarat sig som kandidat men ligger ändå tvåa efter Macron i mätningarna. Det intressanta är att dessa bägge kanaler styr fransk samhällsdebatt.
Men det är inte så enkelt som att det är här den stora skillnaden mellan Frankrike och Sverige ligger utan i det faktum att dessa bägge TV-kanaler dagar och kvällar i ända sänder paneldiskussioner med framstående intellektuella, med politiker, jurister, representanter för poliskåren, för religiösa riktningar och filosofer.
Inget är heligt. Allt får ifrågasättas. Men inte, som i Sverige med känsloargument, utan med saklig, påläst debatt.
När enstaka journalister i Sverige ambitiöst publicerar intervjuer med specialister blir det ändå ur ett mästrande ovanifrån-perspektiv, ”von oben”. En folkbildningsambition. Vi förväntas visserligen ta till oss och öka våra kunskaper. Men vi ser inte som i Frankrike diskussioner där åsikter bryts mot varandra med skickliga specialister
och retoriker.
Fransmännen sörjer över att de intellektuella minskat i inflytande, men Sverige framstår vid jämförelse som ett vuxendagis.
Historiska, politiska, litterära och filosofiska referenser står som spön i backen. Det pratas inte bara om energikrisen, om skolans förfall, om den växande muslimska radikaliseringen, om no go zoner(”utanförskapsområden”) och om politikens förfall. Frågorna analyseras på djupet och utan filter.
Det politiska samtalet i Frankrike i dag handlar om huruvida det råder inbördeskrig och om den franska civilisationen är hotad. Vågar vi ta den diskussionen i Sverige?
Chris Forsne är statsvetare, författare och journalist. Hon har tidigare jobbat för bland andra Sveriges Television och Göteborgs-Posten och har varit Frankrikekorrespondent för flera redaktioner.
