Som långvarig utforskare av ceremonier hade jag en högtidsstund på SVT häromkvällen. SVT och det svenska kungahuset hade en väl planerad gala rörande ritualer. Det blev ett uppsving i mediesamhällets funktion. I centrum för dagen stod ett dop av ett barn fött i ett äktenskap mellan en prins inom kungafamiljen och en aktris inom en såpopera. Scenen var Drottningholms slottskapell.

Det intressanta är hur ingående och brett planeringen av ceremonier ägt rum. Tjogtals med rituella knep utnyttjas för att fånga publikens sinnen och göra arrangemanget medialt. Mest intressanta är kanske hur gamla beprövade rituella knep kombinerats med nutidens politiskt korrekta krav.

På den traditionella sidan syns förstås monarkins alla slitna symboler. I centrum kungen. Vid hans sida övriga familjen och för dagen ett nyfött barn som förstås inte anar vad som sker. Sidenband, ordnar och mörka kostymer för herrarna och hattar och sidenklänningar för damerna. Prästerskapet under ledning av pastor Jansson (ni minns nog Hasse & Tages präst) iklätt massor av siden och annat prål. På så vis gavs gamla traditionalister den dos av överhet som man trängtat efter vid teven.

Slående var hur SVT även strävat efter att ge ceremonin en framtoning som var mer i ton med de värden som numera anses som politiskt korrekta. Bara det att SVT överhuvudtaget sände arrangemanget och detta på bästa programtid måste anses som utstuderat. I stället för ”Gift vid första ögonkastet” eller ”Mästarnas mästare” sänder SVT en ceremoni som egentligen enbart rör den kungliga familjen.

För att få teatern att bli mer publikknipande agerade pastor Jansson som en riktig showman. Kyrkans handboks ritualer vid dop spetsades å det kraftigaste med publikfriande nojs, bebisspråk, blablabla och rader av små roligheter. Det var inte heller någon slump att pastor Jansson assisterades av en mörkhyad prelat i full ornat.

Till den politiska korrektheten hör förstås de speciellt inbjudna gästerna vid dopet. I centrum förstås rader av politiker med Moderat stämpel. Statsministern och hans fru sjöng förstås psalmer å det frejdigaste. Och riksdagens talman var inte mycket sämre i egenskap av jonglör och svensk ceremonimästare nummer ett. Den ende konkurrenten var kanske riksmarskalken – en jurist som förr varit chefdomare i Svea hovrätt – men nu med värdiga steg och lätt krökt rygg visar att han stammade från PK-zenit vid Uppsala universitet (som länge dominerat det uppsvenska ceremonielet och rättsväsendet).

Med den kritiska granskaren öga fastnar jag vid hur SVT:s kameror stannar vid en dam iklädd slöja, en hijab. På så vis inlemmas förstås även de flera hundra tusen muslimer som invandrat till Sverige i det nya ceremoniel som vuxit fram.

Jag förstår fullt väl att ceremonier i lagom portioner är nödvändiga i varje samhälle. De skapar gemenskap och hopp, något som religionens och maktens ritualer under tusentals år visat. Men det som överraskar mig är att svenska bokförlag ännu inte försökt ge ut en bok om ritualernas samhällsbetydelse. Jag själv söker nämligen efter en utgivare av mitt långa manus ”Ceremonimästarna – essäer om ritualer, ceremonier och symboler”. Ännu har jag tyvärr inte fått ett bra napp.