Tillgänglig statistik visar att kvinnor tenderar att rösta åt vänster medan män väljer högerut. Människors val är förstås svåra att kritisera. Dan Korn skrev en fin text i Bulletin den 26/4 som jag uppfattar som en signal för ett mindre maskulint politiskt budskap. Det är ett taktiskt förslag som har goda skäl för sig.

Min analys är att mäns och kvinnors samhällssyn är färgad av könens biologi. Männen tar fajten och vill med tuffa lösningar se snabba resultat. Kvinnor strävar däremot i allmänhet efter konsensus och vill gärna att ingen ska vantrivas i den gemensamma båten. Könen dras således till olika typer av politiska samtal. Såvitt jag förstår är detta i grunden en biologisk konflikt. Jag talar nu förstås om genomsnitt. Eller med andra ord ett val mellan en vanlig mans- eller kvinnosyn.

Jag menar att konflikten egentligen bygger på en skillnad mellan drömmar om feminin harmoni å ena sidan och en maskulin önskan om raska politiska resultat å den andra. Enligt min mening innebär denna motsättning en broms för förnuftig samhällsförändring. Att sätta stopp för reformer just för att inte alla är med i båten – att konsensus inte råder – är att ge minoritetsåsikter ett tolkningsföreträde. Tvekan är i och för sig ett rimligt skäl för djupare funderingar i en demokrati. Men kravet på harmoni riskerar att motverka tanken om förnuftiga lösningar inom politiken.

Att människor väljer politik efter kön är alltså i grunden naturligt. Män och kvinnor utgör vardera ungefär halva befolkningen i en nation. Ändå måste könsvallen sprängas. Lösningar som baseras på förhoppningar om konsensus blir en appell för status quo. Jag medger att balansgången är knepig. Mot varandra står å ena sidan att överilade beslut fattas och att andra förnuftiga lösningar fördröjs. Ett val mellan de två alternativen måste ske på något vis.

Om man analyserar konsekvenserna av kvinnors strävan efter konsensus får den nämligen tydliga partipolitiska följder. Ett krav på harmoni betyder kollektivism och rödgröna lösningar i ett annars alltmer individualistiskt Sverige. Det innebär även krav på global öppenhet, något som typiskt medför ökad invandring och breda satsningar på u-landsbistånd.

Även storskaliga nationella välfärdsbidrag (alltså röstköp utan tuff kontroll) kommer in i bilden, liksom milda straff för kriminella. Dessutom blir ständiga krav på jämlikhet ett kollektivismens betonghinder (som bland annat satt stopp för kunskapsskolan). Det politiska betet i kvinnofällan förför således lättrogna. Det medför enligt min mening lösningar som inte är hållbara och inte sällan direkt skadliga.

Min åsikt är därför att kvinnofällan måste stängas. Drömmar ska aldrig ersätta realpolitik! Den svåra frågan är hur det ska gå till. Fria val nyttjas som bekant av vänsterliberaler för drömmande locktoner, som tenderar att bli samhällsfarliga, något som exempelvis en långvarig svensk passivitet till massinvandring uppenbarligen visat sig vara. Ofta måste nämligen drastiska beslut fattas, och detta snabbt.

Jag anser alltså att tanken om harmoni och konsensus är en vänsterliberal vision som visat sig skadlig för vårt land. Dimmor sprids och drömmar hyllas (av godtrogna). Denna vänsterliberalism måste ständigt kritiseras! Plädera dessutom för behovet av förnuftiga kompromisser inom politiken, så att könsfrågans locktoner inte kommer att peka ut färdlinjen. Att kvinnofällan måste göras extremt tydlig utesluter givetvis inte behovet av ett mindre maskulint politiskt samtal.