Sandström: Välfärdsrouletten - lösgodis till alla!
Det är som bekant valtider. Partierna bjuder över varandra då det gäller ”löften” om nya förmåner. Kloka väljare vet att hålla huvudet kallt. Men lättrogna agerar som barn på frågan om de vill ha gröt eller godis. Det är enkelt att välja en sockrad lösning. Utan att liksom barnet tänka på tandvärk, fetma eller annat elände, skriver Torsten Sandström.
En svensk valrörelse framstår därför som ett hasardspel. Främst de rödgröna partierna agerar croupierer. Kortare arbetstid är som lösgodis. Enkelt att plocka och ta till sig utan att tänka efter. Om arbetstiden ska minskas med bibehållen lön minskas normalt produktiviteten, i industrin och inom det offentliga. Om du inte avser att jobba hårdare förstås under den kortare arbetstiden. Men om detta talar inte godiskrängarna.
Liknande problem gäller förstås löften om slopande av en karensdag. Vem ska göra det jobb som inte blir utfört då den anställde är hemma med bibehållen lön? Arbetsgivaren tvingas ta smällen om man lyssnar på sötsaksivrarna.
Följden blir i allmänhet att privata arbetsgivarna måste fundera över om man ska anställa ny arbetskraft eller helt enkelt minska produktionen – kanske rentav lägga ned den. Vem talar om det? Inom det offentliga – där ofta (men inte alltid) samhällsviktiga funktioner måste hållas igång – gäller det alltså att finna nyanställda med kompetens för de hål som uppstår. Vem talar om det? Finns det tillgängliga och kvalificerade sökande? Innebörden är förstås dessutom att skatterna ökar pga löner till de nyanställda med samma kortare nya arbetstider. Vem snackar om det?
Liknande problem gäller löften om ökad skatt på ”miljardärer” eller banker. I dagens internationella världssamfund kommer åtskilliga förmögna förstås att flytta ut ur landet. Och bankerna kommer förstås att höja utlåningsräntorna på bostadslån för att göra sin aktieägare nöjda. Vem talar om att låntagarna ska betala för snaskvänsterns skattehöjning?
Löften om lösgodis slår alltså tillbaka – antingen genom minskade offentliga skatteinkomster eller ett ökat skatteuttag. Enskilda individer kan tvingas jobba hårdare eller rentav förlora jobbet. Missnöjda miljardärer – några hundra stycken kanske – flyttar ut och tar med sig de stora skattepengar som de genom flytten sparar in.
Mina resonemang är givetvis förenklade. Men ett löfte om lösgodis får oftast kedjeeffekter som den snasksugne inte tänkt över. Arbetstid, skatter, nyanställningar, nedläggningar mm är komplexa fenomen. Därför ska kloka politiker vara försiktiga med sina löften. Men många politiker som älskar ”en stark stat” – alltså inte en ”förnuftig” eller ”effektiv” – saknar klokskap och tänker enbart på framgång i valet. De enögda politikerna är alltså lika kortsiktiga som barnet inför erbjudandet om godis.
Definitionen av populism – till vänster eller höger – brukar knytas till frånvaron av kvalificerade reservationer rörande löften om lösgodis till folket. Populisten är nämligen en smidig och korttänkt förförare eller lurendrejare. Denna typ av politiker finns i nästan alla svenska partier. Men de dominerar bilden inom de rödgröna partierna. De lovar runt och räknar också med att hålla tunt, bara det ges makten över sin ”starka stat”.
Därför måste kloka människor avstå från lösgodis. Alltså inga satsningar på de rödgrönas välfärdsroulette!
