En söndag i somras, vid mitt morgonkaffe, möttes jag som vanligt av mediernas vänsterbrus. Jag talar om den löst inlindande politiska propaganda som vanligtvis sprids i vårt land.

Den har blivit så frekvent att inte alla människor lägger märke till den. Men stockholmsfilosofen Åsa Wikforss försvarade i DN (6/6) vänsterbruset. Hon pläderar mot värderingsfria texter, bara skribenten är ”neutral”, hur nu det ska gå till. Wikforss tycks inte se det mediesamhälle hon lever i. Ett inte ovanligt syndrom, förstås.

Då jag över kaffet denna sommarmorgon tar del av SvD möter jag ett nästan helsideslångt reportage om en demonstration i Stockholm av vänsterfolk mot Israels krig i Gaza. För dagen var de tillresta naturligt nog klädda i Hamas främsta symbol – Palestinasjalen. Så hyllar alltså SvD tesen från Wikfors om att journalister måste uttrycka värderande åsikter.

Under min läsning körde SR P1 på radion igång sitt veckomagasin God morgon Världen. Det inleddes med en lång intervju med My Rohwedder, en av Aftonbladets många vänsterinpiskare. Henne uppgift var intressant nog att analysera Moderaternas och regeringens kris. Hon svarade mångordigt i Åsa Wikforss anda med kritik av statsministern. Han ansågs hänga löst om jag tolkade hennes propaganda rätt.

I påföljande inslag av God morgon Världen intervjuades förre sosseministern Ardalan Shekarabi om hur Tidöregeringen misskött Arbetsförmedlingen. Att hans egen regering under åtta år svarat för den nya lagstiftningen slätades över genom att det krävdes för samarbete med C-partiet! För att regera tvingas alltså sossarna göra det man inte vill.

Då stängde jag av svenska Pravda. Jag funderade över varför journalister anser sig agera neutralt – med Wikforss ord – trots att de utnyttjar så kallat ”oberoende” medier för sina egna politiska värderingar.

Det rör sig inte om slughet, tror jag. Min förklaring är att man anser sig uttrycka sanningar. Det vill säga värderingar som man under åren tagit till sig. Journalisterna uppfattar sig helt enkelt som neutrala. Åsikterna har blivit så naturliga i journalisternas tankevärld att man inte inser att det rör sig om politik.

Enligt min mening är det en samhällsfara att politiska åsikter förs fram utan att avsändarens egen politiska position anges. Vad som är neutralt är svårt att bedöma (även om Wikforss galant klarat av uppgiften genom att vifta med sitt frikort). Misstag kan oberoende rapportörer förstås göra. Men inte på det systematiska vis som jag nyss beskrivit under ett tiotal minuter med svenska medier en sommarsöndag.

I min ungdom excellerade kritiska journalister i mångsidiga reportage. Man beskrev olika parters ståndpunkter. Det fanns en ödmjukhet i detta. Det vill säga att inte stoppa egna politiska åsikter i halsen på publiken.

I nutid har däremot journalisternas egon utvecklats i fristil. Orsaken måste återfinnas i de utbildningar som journalister genomgår. Fokus på mänskliga rättigheter är nog en delförklaring. Det fungerar som en trampolin för egna politiska tolkningar.

Dessutom tycks mediernas ägare ha förlorat kontrollen över sina anställda. Eller så orkar man inte i jakten på att få ekonomin att gå ihop. På så vis har journalisternas skrå erövrat en frihet att politisera under neutralitetens täckmantel.