Ett omfattande nätverk av ambassader är en relik från en tid när kommunikation skedde med brev eller telegram, och när resor mellan länder kunde ta veckor. Då var det viktigt att ha svenska representanter på plats för att bedriva diplomati och handel. Detta är självklart inte lika viktigt idag, när vi på några sekunder kan ha videomöten med vilken liten by som helst, varsomhelst i världen.

Men i stället för att skära ned har kostnader fortsatt att öka, medan Sveriges 107 utlandsmyndigheter ägnar sig åt mer symbolisk verksamhet. Sveriges så kallade Utrikesrepresentation har ambassad eller konsulat i ungefär hälften av världens länder, med nästan två tusen svenska och lokala anställda.

På de obligatoriska bjudningar som arrangerades vid våra besök började jag regelmässigt fråga lokalt stationerade besökare hur ofta de frekventerade liknande evenemang. Att mingel tillhörde en av ambassadernas huvudsysslor var tydligt. En annan sak jag chockades över var hur många ambassadörer och ambassadpersonal som inte kunde ge en tydlig beskrivning av vad de faktiskt gör om dagarna.

Genom åren har jag samlat på mig många häpnadsväckande historier om ambassadörer som ägnar sig åt oväsentligheter. Från ambassadörer som i praktiken jobbade heltid med obskyra konstutställningar, till Leif Pagrotsky som lät ett professionellt filmteam följa sina kulinariska upplevelser i New York. I vissa fall lobbade man för kompisars företag som hade verksamhet i landet ifråga. Sällan om någonsin till någon nytta.

Systemet med ambassadörer är dekorum i hur stater interagerar med varandra. Det finns likaså ett värde i att i flera länder ha personal på plats för att ha ”örat till marken” och rimliga möjligheter att samla in underrättelseuppgifter.

Icke desto mindre är verksamheten i behov av att professionaliseras och effektiviseras. Att en stor del av dagens diplomati även bör kunna överlåtas till andra forum i en globaliserad värld med modern IT-kommunikationsverktyg borde likaså vara uppenbart. Inte minst är det uppenbart att ambassadverksamheten blivit överflödig hos våra nära allierade nordiska och EU-grannar.

Mot denna bakgrund har jag tre dramatiska förslag, och hoppas att ingen yrkesdiplomet sätter champagnen i halsen. Det första är att Sverige verkar för en unilateral avveckling av merparten av ambassader till andra EU-länder.

Vad är egentligen syftet? Att vi ska ha gigantiska ambassader till våra nordiska grannländer har levt ut sin tid. Våra ministrar känner varandra personligen. De träffas i EU-institutioner eller genom våra nordiska samarbetsorgan. De kan träffas fysiskt på ett par timmar med regeringsflyg, vilket i regel sker snabbt efter att en ny minister tillträder. Om de behöver kommunicera kan de träffas på teams-möten eller skicka direktmedelanden på sociala medier. De har rentav ofta varandras telefonnummer och kan texta eller ringa.

Att vi ska behöva ett gammaldags och formalistiskt lager av ambassadörer mellan nordiska regeringar blir närmast absurt.

Samma sak gäller i hög grad för övriga Europa. Behöver man upprätta bilaterala samarbetsformer eller förbereda underlag för att koordinera insatser av olika slag är det bara att tillsätta sådana befolkade av sakkunniga.

Det andra förslaget är att skapa gemensamma EU-ambassader för att minska kostnader och koordinera arbetet. Vad är poängen med att alla 27 EU-länder ska ha separata ambassader i ett land? Vi kan dela ambassadlokaler och administrativa resurser inom EU, vilket vi redan gör på vissa platser.

Att Sverige ska ha beskickningar i hälften av världens länder känns dessutom som en relik från gamla tider, eller från efterkrigstiden, när Sverige försökte vara en medlande neutral part mellan väst och diverse förtryckande regimer. Samordning av resurser gör det också möjligt att öka tillgängligheten för konsulära tjänster så som passhantering och utlandsröstning.

Det tredje förslaget är att professionalisera uppdraget i kombination med en generell neddragning. Om affärslivet och forskarvärlden övergått till signifikant andel sammanträden via videolänk kan också diplomatisk verksamhet göra det. Detta är inte ett argument för att avveckla all ambassadverksamhet, men rimligen borde verksamheten effektiviseras och ambassadpersonal minska.

Ibland anförs att en trevlig ambassadör på ett mingel kan bygga en relation som gynnar Sverige. Men även mingel-budgetar måste stå i proportion till nytta, och uppdraget bör förtydligas och avgränsas när det är skattebetalare som står för notan.

Och tänk också på att minglandet inte alltid är positivt. För många år sedan under brinnande finanskris var jag på väg hem från riksdagen. När jag svängde av mot hörnet på Nybrogatan möttes jag av en stor samling kostym- och dräktklädda människor som stod mitt ute på gatan med fyllda bubbelglas. När jag kastade ett öga på porten närmast folksamlingen såg jag Greklands emblem och insåg att Europas djupaste finanskris inte hade nått den grekiska ambassaden i Stockholm. Incidenten blev ytterligare en av mina anekdotiska upplevelser om att allt inte står rätt till med vår ambassadkultur.

Många av mina politiska vänner inom borgerligheten blir upprörda när jag påpekar detta. Att de som annars vill söka effektivisera den offentliga sektorn inte kan överväga tanken att ambassadverksamheten kan spara pengar är dock något märklig. Att det är en i sammanhanget liten utgift är ingen undanflykt, då det trots allt handlar om en sammantagen miljardbudget där flera hundra miljoner kronor skulle kunna sparas.

Slöserikulturen har en förmåga att vara smittsam, när toppskicket slösar gör också övriga statsapparaten det. Om vi ska komma åt slöseriet i den offentliga sektorn och sänka skatten borde ambassader inte vara någon helig ko.

Fredrik Schulte

Riksdagsledamot för Moderaterna mellan 2006 och 2022.