Sverige är ett bra land och väl värt att försvara. Men det betyder inte att landet är fritt från problem. Det allvarligaste av dessa problem är tystnaden om alla de andra problemen, skriver Mosa Sebdani.
Det finns en svensk tystnad jag aldrig lärde mig respektera. Den tystnad som lägger sig över det alla har sett men ingen får nämna. Den som lade sig över Fadime Sahindals varning innan hon mördades. Den som lade sig över hederskulturens offer innan ordet fick användas. Som lade sig över de stadsdelar där författningen slutade gälla länge innan någon institution medgav att det överhuvudtaget var ett problem.
Jag växte inte upp inne i den tystnaden, och har därför lättare att se den.
Bland de röster som under senare år tydligast bidragit till att den brutits återfinns påfallande många med utländskt klingande namn. Alice Teodorescu Måwe, Thomas Gür och Hanif Bali, för att nämna några. Det finns en paradox i att invandringspolitiken är ett av efterkrigstidens tydligaste haverier, men några av de skarpaste rösterna om vad som måste göras kommer från personer som anlänt genom den.
Den svenska debatten har länge präglats av en specifik form av kulturell ängslighet, distinkt från religiös eller kommunitär konformitet och med egna mekanismer. Ett konsensustvång där fel formulering diskvalificerar snarare än fel sakinnehåll, och den har inte varit politiskt neutral.
Den ängsligheten har blivit kidnappad. Vänstern och de mittenpartier som länge accepterade vänsterns formuleringsrätt har konsekvent svarat på skepsis med att höja konfliktnivån. Den som invänt mot rådande narrativ har fått sina åsikter omdöpta till något moraliskt belastat. Rasism, populism, och klimatförnekelse. Hederskulturen blev ett kulturneutralt fenomen och kom att handla om mäns förtryck mot kvinnor i största allmänhet. Islamismen omdöpt till ”extremism”, parallellsamhällen till ”utanförskapsområden”, som att problemet var en geografisk olycka snarare än ett kulturellt och politiskt sammanbrott. Varje precis benämning bar ett socialt pris som de flesta inte var beredda att betala. Kritikerna satte sig för husfridens skull.
Persondynamiken är välbekant. En konflikträdd och en som alltid vill ha sin vilja fram bygger snabbt en obalanserad relation där den sistnämnda eskalerar varje gång eftersom den vet att den andra viker sig. Varje eftergift flyttar balansen. Med tiden uppfattas förhållandet som normalt för bägge parter. Det är det inte.
Den dominanta i det här fallet har därtill haft en moralisk hävstång att luta sig mot. På godhetens förhöjda altare behöver inga finger lyftas; den moraliska föredömligheten är värdeskapande nog. Ansvar för konsekvenser behöver inte tas, eftersom positionen är sitt eget rättfärdigande. Att ifrågasätta blir bevis på ifrågasättarens moraliska underläge.
Vid altarets fot låg under tiden Fadime. Och flickorna efter henne. Och pappan som sköts framför sin tolvårige son i tunneln. Och mannen som sköts ihjäl på sitt gym. Och alla de svenska familjer som upptäckte att deras barns trygghet förhandlats bort utan att de tillfrågats. Få höjde rösten, och då till ett dyrt pris.
Malmö har på två generationer fått majoritet med utländsk bakgrund och det folkliga politiska svaret kom långt senare än det skulle ha gjort i nästan vilket annat land som helst. Den avgörande skillnaden ligger i talet, vilka som vågat säga ifrån, och vilka som lärt sig att tiga.
Just den känsligheten saknar många av oss invandrare. Och alltfler svenskar med oss.
Den som inte vuxit upp i det svenska tankesystemet har inte fostrats in i dess reflexer. Den som därtill kommit från ett samhälle där institutionerna brustit bär med sig en kalibrering av vad som står på spel som infödda svenskar haft svårare att hålla i kroppen.
Det var Simona Mohamsson – inte Johan Pehrson – som drev igenom att Liberalerna skulle sitta i regering med stöd av Sverigedemokraterna. Ett vägval som hade varit otänkbart för partiet bara några år tidigare. En andra generationens invandrare flyttade tyngdpunkten i svensk politik.
Tystnaden upphör nu att vara accepterad. Den moraliska auktoriteten flyttas, från dem som ägt rätten att benämna problem till dem som faktiskt sett dem.
Vi som aldrig fostrats in i åsiktskorridoren känner inte heller dess auktoritet. Vi viker oss inte. Det är så obalansen rubbas, och så ett land hittar tillbaka till sig självt.
