Ett viktigt och symboliskt betydelsefullt datum för hela den europeiska kontinenten närmar sig. Den 8 maj 2025 är det 80 år sedan Nazi-Tysklands kapitulation och slutet på andra världskriget i Europa. I Ryssland och många post-sovjetiska republiker är det dock tradition att fira denna dag den 9 maj – detta på grund av tidsskillnaden. I Moskva fick man kännedom om Tredje rikets kapitulation först klockan 01:01 den 9 maj.

Denna händelse lovar att bli inte bara en minnesdag utan också en arena för geopolitisk och ideologisk konfrontation. Ukraina, som nu för andra året officiellt firar den 9 maj som Europadagen, har bjudit in representanter och ledare från EU att besöka Kiev istället för Moskva, på detta datum.

Målet är att ställa en högtid av enighet och minne mot den militära paraden i Moskva, som Ryssland använder som en symbol för militär och geopolitisk styrka. Bakom de symboliska gesterna finns inte bara diplomati utan en djup kollision mellan system och två modeller för förhållningssätt till det förflutna.

Hur ser Ukraina och Ryssland på den 9 maj och hur blir händelser från det förflutna ett slagfält i nuet? Vi ska analysera dessa frågor.

”Europadagen” som Kievs nya narrativ

Ukrainas beslut att fira den 9 maj inte som Segerdagen utan som Europadagen var inte bara en symbolisk gest. Det är en omtolkning av det sovjetiska arvet och ett försök till integration i den gemensamma europeiska minnesdiskursen.

Till skillnad från Ryssland, där detta datum länge har varit heligt och förknippat med en kult kring Segern och militär makt, betraktas den 8-9 maj i Europa som ett tillfälle att minnas krigets tragedi och vikten av fred. I detta sammanhang får Kievs initiativ att bjuda in europeiska politiker till firandet en viktig symbolisk betydelse.

Ukraina, som befinner sig i ett fullskaligt krig med Ryssland, visar inte bara militär utan också symbolisk motståndskraft. Europeiska ledares ankomst (särskilt Tysklands blivande förbundskansler Friedrich Merz) ska bli en handling av diplomatiskt stöd och en bekräftelse på landets europeiska val. Det är också ett sätt att visa att Ukraina och Europa utgör en gemensam politisk och värdebaserad front mot aggressionen som hotar inte bara Ukrainas utan även hela Europas säkerhet.

Paraden i Moskva: makt för maktens skull

Medan Kiev strävar efter att bygga ett narrativ om försoning och solidaritet, fortsätter Moskva att satsa på den traditionella praktfulla militärparaden, som under de senaste decennierna slutligen har förvandlats till en maktuppvisning och politisk propaganda. Om världens ledande makter kom till Moskva 1995 för att fira 50-årsjubileet av Segern, krymper kretsen av deltagare nu alltmer till länder som är beredda att visa lojalitet eller åtminstone politisk neutralitet.

Bland de inbjudna till paraden finns Kina, Brasilien, Indien, Serbien, Slovakien och några andra länder. I detta exempel ser vi hur historiska betoningar förskjuts med tiden.

Till exempel krigade Kina i Asien mot Japan, inte i Europa mot Hitler, och kriget fortsatte både före 1939-41 och efter den 9 maj 1945. Brasilien deltog minimalt i kriget genom att skicka en expeditionskår till den italienska fronten, så landet kan knappast anses vara en nyckelaktör i segern över nazismen. Indien kämpade också huvudsakligen mot Japan, dessutom enbart för att landet var en del av det brittiska imperiet.

Därmed blir deltagarlistan inte ett vittnesbörd om historiskt minne utan snarare en politisk symbol. Detta underminerar den universella karaktären av minnet av andra världskriget och förvandlar paraden till en demonstration av militär makt och nya politiska allianser. I grunden handlar det om ”Kremls vänner och partners klubb” – länder som av olika skäl föredrar att behålla nära relationer med Vladimir Putin.

Till exempel kommer ledare från Belarus, Tadzjikistan, Uzbekistan, Kirgizistan och så vidare definitivt att närvara vid paraden. Dessa är relativt fattiga post-sovjetiska länder vars ekonomi och geopolitiska orientering är starkt knutna till Moskva. Även närvaro av en annan asiatisk allierad till Ryssland – Nordkorea – förväntas.

Inbjudan från Putin att delta i Segerdagen har också skickats till ledare från Vietnam, Mongoliet, Laos och Republika Srpska, men deras ankomst till Ryssland är fortfarande osäker. Däremot kommer representanter från Tyskland och Ungern definitivt inte att närvara vid paraden.

Från Seger till manipulation och propaganda: hur den 9 maj har förändrats

Historien om firandet av den 9 maj i det post-sovjetiska området är ett exempel på hur minnet med tiden kan omvandlas till ideologi. Ursprungligen firades den 9 maj som dagen för krigets slut och sorg över de döda. Praktfulla parader började hållas först från mitten av 60-talet.

Men sedan början av 2000-talet har den ryska makten aktivt använt denna dag för att konsolidera samhället, stärka den nationella stoltheten och demonstrera militär makt. Det har till och med dykt upp en särskild term ”segergalenskap” (som betyder ”att gå bärsärkagång av en seger som du inte har någon relation till”), som pekar på ett övermått av militaristisk symbolik, överdriven idealisering av det förflutna och försök att placera segern i andra världskriget i centrum för den nationella identiteten.

I dagens ryska sammanhang har den 9 maj för länge sedan förlorat sin status som bara en minnesdag. Den har blivit ett nyckelelement i statsideologin, en symbol för maktens kontinuitet och ett instrument för utrikespolitiskt tryck. Militariseringen av högtiden, uppvisningen av vapen och retoriken ”vi kan upprepa det” tjänar inte till att föreviga förfädernas hjältemod utan till att legitimera modern aggression.

Det ukrainska alternativet: åminnelse utan vapen

Mot bakgrund av den militaristiska ritualen i Moskva framstår det ukrainska initiativet – att bjuda in EU-representanter – som en stark kontrast. För i Kiev handlar det inte om parader och stridsvagnar på torget. Detta är en viktig politisk signal: vi minns kriget, men inte för att upprepa det, utan för att förhindra nya världskonflikter. Och den ryska aggressionen är just det som hotar även den europeiska kontinenten.

I detta sammanhang är idén att bjuda in europeiska ledare till dessa evenemang ett sätt att stärka ett nytt narrativ. Att visa att den 9 maj inte är en dag för maktdemonstration utan en dag för enighet mellan civiliserade samhällen med ett gemensamt historiskt minne.

Ett sådant förhållningssätt motsvarar inte bara tidens anda utan ger också Ukraina en strategisk fördel. Det är möjligt att stå emot Rysslands inflytande inte bara på fronten utan också inom minnets sfär. Genom att kontrollera narrativet formar Ukraina en ny förståelse av historien.

Minnespolitik som framtidens slagfält

Historia har länge upphört att vara en fråga om det förflutna. Idag är den en av de viktigaste resurserna för att konstruera politisk verklighet. Ukraina och Ryssland för ett verkligt krig om tolkningar, om symboler, om rätten att stå på sanningens sida, som var och en ser på sitt eget sätt.

Den 9 maj blir ytterligare ett element i denna kamp. Och även om det handlar om händelser som ägde rum för åttio år sedan, påverkar deras tolkning direkt dagens situation.

Det är principiellt viktigt att Ukraina erbjuder ett alternativ – inte bara militärt eller diplomatiskt, utan också kulturellt, symboliskt. Och i denna mening är inbjudan till europeiska ledare på Europadagen i Kiev inte bara en gest, utan ett tydligt uttalande: minnet tillhör inte dem som är högljuddast och starkast, utan dem som är ärligast.