KRÖNIKA. ”Kärleken till min familj och mina väninnor kan aldrig överträffas av kärleken till en man”, säger den 27-åriga journalisten och författaren Amalie Langballe. Jag läser uttalandet i en damtidning hos frisören och det rör vid något inom mig som jag lagt märke till. Nämligen det seismiska skifte som håller på att ske i kärlekens landskap. Sedan mitten av 1800-talet har vi haft romantiken som överordnad ram men nu har den ramen börjat spricka och de unga är på väg åt nya håll. Som den belgiska sociologen Beate Volker beskrev det för mig: De yngre generationerna betraktar sina vänskaper som fasta och egentliga kärleksförhållanden medan pojk- och flickvänner är något som kommer och går.
Glidningen bort från klassisk romantik syns också inom populärkulturen. Den danska litteraturhistorikern Sophus Helle beskriver i tidskriften Aeon hur kärlekens favoritformer har utvecklats i Disneys tecknade filmer de senaste tio åren. Hon har fångat det fint. Just Disney är som kommersiell underhållningsgigant en lysande termometer för vad som är mainstream och allmänt accepterat. Här finns inga farliga kanter och ingenting med att ligga i social och moralisk framkant. Man skapar inte trender, man ligger i lä av dem. Kärlekshistorier är fortfarande Disneys specialitet, slår Sophus Helle fast, och berättelserna ska fortfarande ha ett lyckligt slut. Men tyngdpunkten har förskjutits från gammal god (heterosexuell) romantisk kärlek, som vi känner den från Snövit, Törnrosa och Lady och Lufsen, till kärlek mellan vänner och kärlek inom familjen.
I nyare filmer som Modig från 2012 och Frost från 2013 handlar det om föräldrar och barn som återförenas eller syskon som hittar tillbaka till varandra efter att ha glidit ifrån varandra. Även kontrasten mellan den klassiska Törnrosa och den uppdaterade remaken, Maleficient från 2014, går att ta på och känna av. Där det i den förstnämnda är prinsens kyss som väcker Törnrosa ur sömnen och den onda fens förbannelse, är det i den nutida versionen fen själv som tvingas ångra sin onda gärning, visa kärlek och kyssa prinsessan innan hon kan vakna. I Hitta Doris från 2016 förverkligas kärleken genom att huvudpersonen, den lilla fisken, skapar sig ett slags regnbågsfamilj bestående av ett lapptäcke av återfunna biologiska vänner och självvalda vänner.
Kärlekens universum genomgår en förvandling. Från att vara ett klassiskt solsystem med den romantiska partnern som strålande centrum blir det något som mer påminner om en nebulosa eller ett asteroidbälte. Äkta kärlek – true love – är inte längre nödvändigtvis det som finns mellan två älskande utan kan vara det som förbinder en med familj och vänner. Det visar sig i den paradox som man har kallat för sex-recessionen. Bland unga är den moraliska frigjordheten större än någonsin, men ungdomar har mindre sex än vad deras föräldrar och far- och morföräldrar hade i samma ålder. Bland amerikanska millenials handlar det om tre gånger så många som inte alls ägnar sig åt sex än det fanns bland efterkrigstidens babyboomers. Och återhållsamheten visar sig även på olika vis i europeiska länder. Som när holländarna har sett åldern för den sexuella debuten stiga från 17,1 till 18,6 år under åren mellan 2012 och 2017 och britterna kan konstatera att ungdomar 2012 hade en tredjedel mindre sex än unga hade 2001.
Vad är det då som händer? Som jag ser det är det inte avsaknaden av sex som är det intressanta utan det som avhållsamheten säger om känslolivet. Siffrorna döljer nämligen att de unga ingår färre fasta förhållanden och ingår dem senare. Den amerikanska antropologen Helen Fisher kallar tendensen Slow Love. Hypotesen är att unga idag faktiskt sätter värde på varaktiga och förpliktigande förhållanden men att de förlänger fasen som kommer före förpliktelsen. Där tidigare generationer i högre grad kastade sig huvudstupa in i kärleken, tog större chanser och därmed också ofta tog miste (därav den seriella monogamin), vill de unga ”veta allt vad de kan få reda på om en potentiell partner innan de lägger energi, tid och pengar på att bygga upp ett partnerskap”.
Detta fokus på partnerskap och praktik får Biswarup Sen, medieforskare vid University of Oregon, att tala om en tydlig antiromantisk strömning och själv tror jag att vi tjänar på att lösa upp banden till romantikerna. Inte så att vi ska göra kärleken till en helt igenom praktisk angelägenhet utan i den meningen att vi bör se mer nyktert på den och undvika att sätta krokben för oss själva med orealistiska föreställningar. Till exempel vad gäller förälskelsen. Vi ser den som nödvändig men i själva verket är den en västerländsk, kulturell fetisch. Vi beskriver för varandra hur underbart det är att vara förälskad och betraktar tillståndet som ett rus man äntligen ska få kasta sig ut i. Och vi tvivlar inte på att förälskelsen är och bör vara den naturliga utgångspunkten för ett långvarigt förhållande. Kärleken är ju något som växer fram ur förälskelsen, eller hur?
Nej. Det är bara att titta på biologin. Förälskelsen är ett trick som för ihop två personer under en viss tid med syftet reproduktion. Det finns ingen naturgiven automatik i utvecklingen av den varaktiga förbindelse som vi kallar för kärlek. Att förälskelse och kärlek tvunget ska kopplas ihop är i hög grad en kulturell uppfinning som kan förklaras med äktenskapet, en institution som långt tidigare hade implementerats som samhällsbärande. 1800-talets romantiker ärvde den och var tvungna att koppla ihop sin dyrkan av känslorna med äktenskapet. Förälskelsen tvingades alltså att bli ingången till den kärlek som skulle hålla livet ut eftersom äktenskapet nu en gång för alla var livslångt.
Jag har själv råkat styras av det missförståndet och känt av det som ett gnagande tvivel i mig. Mitt längsta och djupaste förhållande, som upphörde enbart för att min man dog, var aldrig den stora och stormande förälskelsen från min sida. Det fanns inget blixtlikt i det, inget euforiskt vanvett. Men om nu det hysteriska i viss grad saknades fanns det å andra sidan en djup och mycket varm glädje över att vara tillsammans. Varje gång vi träffades var det som en liten fest. Jag kunde komma på mig själv med att sitta i hans lilla kök medan vi pratade med varandra över en bit ugnstekt lax och bara tänka att det här var rätt och bra. Att han gjorde mig till en bättre version av mig själv. Det fanns en naturlighet, ett igenkännande och ett slags samstämmighet. Väldigt snabbt även en samhörighet som bara infann sig och var ett faktum.
Trots det var jag länge lite generad över förälskelsens frånvaro och näst intill misstänksam inför mina egna känslor. Ty kunde det verkligen vara så rätt och bra när det inte var ”rätt” från början? Självklart kunde det det. För det är som den israeliska psykologen och kärleksforskaren Ruth Feldman förklarade för mig långt senare: ”Kärlek kan uppstå som en omedelbar känsla som bara drabbar en. Men den kan lika gärna väckas ur beteenden och växa fram ur de handlingar som vi utför. Det finns massor av möjligheter för att uppleva kärlek. Man ska inte sitta och vänta på att blixten ska slå ner utan söka upp andra människor och ge sig själv lov att lära känna dem.”
TEXT: Lone Frank
Översättning från danskan: Fredrik Ekelund/Marisol M.
Lone Frank är en dansk författare och vetenskapsjournalist med en bakgrund som docent i neurobiologi. Hennes senaste bok, Størst af alt, kommer ut på svenska senare i år under titeln Om kärlekens natur.
kultur@bulletin.nu
