KRÖNIKA: Klentrogna utlänningar frågar mig ibland: ”Så vad handlar den här kärleken till kricket om?” Sedan kommer paniken smygande i blicken, flackandet efter flyktvägar, när jag börjar förklara. Men nu, när våren har anlänt och Storbritannien är på väg att bli det första europeiska landet att lägga pandemin bakom sig, är en utmärkt tidpunkt att försöka förstå. Låt mig få tala till punkt, för som med alla sporter – är kricket mer än en sport.
En morgon i april upprepas en urgammal ritual över hela England: den lokala kricketmatchen. I idealfallet spelas den precis intill kyrkogården, så att en bra träff av slagmannen far rakt in bland gravstenarna. Idegranar markerar planens yttre gräns. Flera av efternamnen i dagens lag är desamma som representerade byn 1970 och 1939, eller 1902. Men namnpoolen har även berikats med nytillkomna: Singh, Patel och rentav någon enstaka Kawczynski.
Precis som att fotboll framkallar bilden av 1900-talets industriella England, står kricket för den eviga landsbygden: Slagträt kallas ”pilet”, uppkallat efter träslaget det är gjort av; bollen kort och gott ”lädret”. Den perfekta byamatchen avgörs med den sista bollen, de vinnande löprundorna levereras av lagkaptenens trettonårige son, som drogs upp ur sängen för att agera sista minuten-ersättare vid ett sent återbud, och visar sig vara planens mest eleganta tekniker.
Efter matchen byter alla om i kricketpaviljongen, där en minnestavla på väggen hugfäster de klubbmedlemmar som dog i de två världskrigen. Sedan släntrar båda lagen gemensamt vidare och dricker en pint på den lokala puben, som (återigen, i detta idealscenario) har ett namn med sekellånga anor som, säg, King's Head.
Det var detta land som dåvarande premiärministern John Major syftade på 1993 när han, i ett åberopande av George Orwell, sa att ”om femtio år kommer Storbritannien fortfarande att vara landet med långa skuggor över provinsens [kricket]gräsmattor, varm öl, oövervinneligt gröna förorter, hundälskare och … gamla nuckor som cyklar till nattvarden genom morgondimman”. Den engelska kricketen hämtar sig efter varje nationell katastrof, eftersom, som den gamla sången lyder: ”Det kommer alltid att finnas ett England”.
Kricket är England, men det är också mer än England. Spelet blev aldrig globalt som fotboll, men det spred sig till många av Storbritanniens tidigare kolonier. Indien är idag hjärtat i kricketekonomin, och indiska Premier League världens rikaste liga och lockar de bästa spelarna från alla håll precis som dess förebild, engelska Premier League, gör inom fotbollen. Australiensarna tar ut sina frustrationer över ”moderlandet” genom kricketmatcher: de två länderna kämpar mot varandra om äganderätten till ”The Ashes”, en liten urna från 1883 som innehåller de förmenta resterna av engelsk kricket.
För karibiska invandrare i Storbritannien kom raden av ”blackwashes” – utskåpningar av det engelska landslaget, förrättade av de karibiska öarnas lysande kombinerade team, ”Västindien”, på sjuttio- och åttiotalet – att anta rollen som utsökt, revanschistisk frigörelse.
Mina föräldrar växte upp i det kricketbesatta, vita Sydafrika. Som pojke minns jag att min farfar – när han inte lyssnade på matchen på radio – oavbrutet kastade bollar åt mig för att jag skulle öva på ”forward defense”, spelets mest grundläggande slag. Som butter tonåring i Holland spelade jag i samma lag som min pappa, och kricketen erbjöd ett band mellan oss i en tid när vi inte hade något annat. Det var tursamt att Nederländerna, där jag tillbringade större delen av min barndom, tillsammans med Danmark är det enda landet på kontinenten där kricket hade etablerat något som kan liknas vid ett fotfäste, förmodligen tack vare Hollands nära relationer till Storbritannien. Det fanns bara runt 5 000 holländska kricketspelare, men med kultens kraft kunde det man saknade i storlek kompenseras med besatthet.
När jag var sexton flyttade vi tillbaka till London och återanslöt till klubben som min far spelat för som ung: Pretenders, grundad på femtiotalet av ett gäng skådespelare under parollen: ”Under veckorna låtsas vi vara andra människor. Men på söndagar, då kan vi låtsas vara kricketspelare.” Vi spelade enbart vänskapsmatcher, aldrig i en liga. Det är ganska vanligt inom kricket: spelet är huvudsaken. Till och med att slå sin favoritmotståndare med stora siffror ansågs vara ”icke kricket”.
Jag kommer fortfarande ihåg några ögonblick från min aktiva karriär när jag upplevde sinne, kropp och handling i perfekt harmoni: när jag som sextonåring möter en boll kastad av en gigantisk, vuxen holländare, tar ett steg framåt och tajmar slaget så väl att en handledsvrickning räcker för att den ska flyga ut över planens avgränsande rep, femtio meter bort. Någon gång runt trettiostrecket slänger jag mig flera meter åt min högra sida och fångar in den förbisusande bollen med en enhandslyra. Lika tydligt minns jag de stora spelarna jag spelade mot: den indiska, internationella stjärnan Maninder Singh, som på något underligt sätt hade sänkt sig till amatörkricket i London, kastade en boll mot mig som i flykten skruvade sig höger och vänster så intensivt att den verkade fatta sina egna beslut.
Eller Tim de Leede, den framtida nederländska landslagskaptenen, som som tonåring blev så uttråkad av att klippa iväg våra bowlade bollar ut över staketet att han bytte till att spela vänsterhänt och skickade iväg dem ännu längre. De stora kricketspelarna, som stora spelare i alla bollspel, har mer tid till sitt förfogande. En benknäckande liten boll som susar i hundra kilometer i timmen mot ditt huvud (kricket kan vara ett gastkramande spel) uppfattar de som ett barns badboll. Jag skulle ha gett vad som helst för att ha haft den gåvan.
Jag spelade i tjugofem år och genomlevde, som Orwell skrev om sig själv, ”en sorts hopplös kärleksaffär” med kricket. Det är en brutal sport eftersom kricket, till skillnad från, säg, fotboll, där du kan springa runt i nittio minuter och övertyga dig själv om att du gjorde vad du skulle, gör skillnaden mellan framgång och misslyckande förfärligt tydlig. Du kan kämpa till dig hundra rundor, men du kan också bli utkastad på första bollen och kamma noll – en så kallad anka (troligen efter ett ankäggs likhet med siffran). Vi slagmän tenderar att förväxla våra vunna poäng med vårt personliga värde. Inget gjorde mig mer olycklig i min ungdom, inte ens hopplösa kärleksaffärer med faktiska flickor, än att avpolletteras med en anka.
Sedan jag flyttade till Paris 2002 spelade jag några matcher där. Spelet spelas av britter i förskingringen över hela Europa. Jag får höra att även i Malmö, på den vidsträckta gräsytan Limhamnsfältet nere vid havet, samlas sydasiater som arbetar på lokala restauranger för helgens ritual. Men själv har jag slutat nu. Även en kort kricketmatch pågår i flera timmar. Den längsta versionen av spelet, internationell ”Test-kricket”, tar fem dagar och erbjuder samma typ av förströelse och karaktärsutveckling som en rysk roman, men är illa anpassad till dagens höga livstempo. Det var en lättnad att pensionera sig: ingen mer ankångest, lediga söndagar om somrarna.
Ändå finns kricketen kvar i mitt väsen. Uttryck som ”tredjeman” eller ”googly” eller ”extra cover” – oroa dig inte, jag kommer inte att gå in närmare – återkallar omedelbart minnesbilder från flera decennier för mitt inre öga. Andra djupt förankrade minnen kom upp till ytan i mars, när jag hörde att min gamla lagkamrat Oliver Williams, som jag hade varit startande slagman jämte dussintals gånger för Pretenders, hade dött av covid-19. När var sista gången vi gick in på planen tillsammans – och visste vi då att det var sista gången?
Storbritannien har förlorat 127 000 människor till viruset. För många av de kricketspelare som den här månaden låser upp paviljongen inför årets första speldag, kan det mycket väl kännas som för spelarna som återvände i april 1919 eller april 1946: trägolven ekar ännu från stegen av dem som aldrig kom tillbaka.
TEXT: Simon Kuper
Översättning: Henrik Annemark
Simon Kuper är kolumnist i Financial Times sedan ett antal år och författare till böcker om fotboll, som Football against the Enemy, Soccernomics, Why England lose och Ajax, the Dutch, the War, till exempel. Hans bok om FC Barcelona, The Barcelona Complex, kommer ut på engelska i september i år. Kuper är född i Uganda av sydafrikanska föräldrar men växte upp i Holland och bor sedan många år i Paris.
kultur@bulletin.nu
