För ett par veckor sedan drabbades Sveriges pessimister – där jag är hedersmedlem – av katastrofala nyheter. Svenska elever har klarat sig bra på ett internationellt test! Är svenska elever inte så hopplösa som vi gärna tror?

Det verkar faktiskt som att det är så. Särskilt med tanke på att detta inte är någon isolerad mätning, utan bara den senaste i en rad som nu sträcker sig ett antal år bakåt. Det stora tappet är återhämtat, och vi klarar oss till och med bättre än de tidigare så fruktade finnarna.

Men det finns ett caveat till de goda nyheterna – invandrarbarn måste räknas bort. Många av mina pessimistkamrater har slagit ned på detta, och dragit skämt av typen ”om vi räknar bort invandrarna så har vi ingen arbetslöshet”, och ”om vi räknar bort invandrarna så har vi ingen brottslighet”.

Och visst har de en poäng. Eller kanske åtminstone en halv poäng. För nog kommer de svenska skolresultaten att få lida länge av massinvandringskatastrofen, och resultatskillnaden mellan svenskar och invandrare lär ta decennier att åtgärda. Men – detta är inte samma sak som att skolan är dålig!

Det finns ingen motsägelse i att ha ett välfungerande utbildningsväsende, samtidigt som annat utanför detta utbildningsväsende försämrar resultatet. Att invandringen drar ned resultatet är inte skolans fel.

Något intressant med skolförbättringen är att ingen verkar pigg på att ta åt sig äran. I vanliga fall så brukar politiker falla över varandra för att ta äran när något går bra. Skälet till att de inte vågar göra det idag är att ära kräver ansvar, vilket betyder att man även kommer att vara ansvarig för sämre resultat i framtiden. Politikerna litar inte på att resultaten kommer att hålla i sig.

En svårighet med att ta reda på varför förbättringen har skett är att skolväsendet är så långsiktigt. Barn går ju tolv år i skola och gymnasium. Reformer i första klass får alltså inte nödvändigtvis några entydiga resultat förens hela tolv år senare, om ens då. Det är mycket som händer under en sådan period, och det är svårt att avgöra exakt vad som är viktigt.

Vissa lägger fokus på Alliansen och Jan Björklunds reformer. Särskilt då läroplanen från 2011. Men det är svårt att se vad som är så bra med den. Någon större förändring var den inte.

Andra pekar på de nya nationella proven. Dessa kan ha gett vissa elever en spark i balen, och agerat väckarklocka åt andra. Kanske kan det också ha gett eleverna en vana att göra prov, vilket sedan kommit väl till pass i PISA. Men även detta är klent, bland annat eftersom många av de nya proven sedan togs bort av Löfvenregeringen.

Andra tittar på skillnader i hur testet utförts. Nuförtiden tas PISA-test på datorn. Kan detta ha gett våra mobilknarkande elever en fördel? Eller var det matematiklyftet? Förstelärarreformen? Friskolorna?

En förklaring rör alliansregeringens skattesänkningar. Med låga skatter så lönar det sig att jobba. Detta antas motivera barn att anstränga sig redan i skolåldern. Jag får erkänna att jag är ganska skeptisk till detta. Få elvaåringar håller koll på marginalskattens inverkan på deras förväntade livsinkomst. (Även om de kanske borde göra det).

Men detta – det faktum att folk inte alltid är så uppmärksamma på förändringar – är viktigt. För det är ju inte bara förväntad livsinkomst de flesta inte har koll på. Detta inkluderar även sådant som byråkratiska styrdokument, statlig policy, läroplaner, eller filosofiska diskussioner om kunskapssynen.

De flesta som läser sådant är politiker, journalister och skolforskare. Delvis eftersom sådant har den stora fördelen att det är lättstuderat. Den verkliga svenska grundskolan är långt mer svårstuderad, med sina 1 100 000 elever, 100 000 lärare, och 5000 grundskolor. Det är mycket enklare att läsa Lgr 11 och sedan hitta på en saga om dess inflytande.

Nu ska jag berätta en hemlighet: Jag har skrivit en bok om den svenska skolan. Skälet till att läsaren aldrig hört talas om boken är att den aldrig publicerades. Och skälet till att den aldrig publicerades är för att den var fruktansvärt dålig. Vid tillfället insåg jag inte det, men nu har jag mardrömmar om någon ska utpressa mig genom att hota att ge ut den.

Men trots bokens uppenbara brister så står jag fortfarande för dess huvudbudskap. Det var nämligen att skolan styrs av kultur snarare än byråkrati. Politiker, byråkrater har mindre inflytande på skolan än vad de gärna tror. Det som avgör är istället elever, föräldrar, och lärare. Dessa har som bekant ett långt mer direkt inflytande på vad som sker i klassrummet.

Jag föreslår alltså att den svenska skolans förbättring – och även den tidigare försämringen – kom nedifrån, från lärare, elever och föräldrar, snarare än uppifrån, från läroplaner, skolbyråkrater och ministrar. Skolkulturen förändras.

Idag har man insett att flumpedagogiken var skadlig, och lika tyst och decentraliserat som man införde den har man nu gjort sig kvitt det. Lärare är i mindre utsträckning rädda för att ställa krav, disciplinera bråkstakar och dominera klassrummet. Men kanske ännu viktigare är att föräldrarna har engagerat sig, nu när de vet att de inte kan lita på skolan. Föräldraengagemanget skulle också förklara de stora resultatskillnaderna mellan elever med olika bakgrund.

Detta är inte speciellt mystiskt – saker blir bättre när folk blir medvetna om att de blivit sämre. Det krävs ingen minister som säger åt folk vad de ska göra. Åtminstone så länge ministern inte hindrar folk att göra rätt på egen hand.