Tills nyligen hade Ukraina det gemensamt med Midgård och Narnia att jag läst om det men inte besökt landet. Detta har nu ändrats då jag (tillsammans med Björn Elfvin och Roger ”Salle” Sahlström från Epoch Times) nyligen följde med Sverigedemokratveteranen Tage Perntz när han skänkte bort en begagnad brandbil.

2023, året efter den fullskaliga invasionen, härskade optimismen både inom och utom landet. Kanske skulle Ukraina till och med lyckas driva bort ryssen från Krim? Men även om misslyckandet inte blev lika katastrofalt som ryssarnas invasion så blev det ändå ett misslyckande. Sedan dess har ukrainarna sakta pressats tillbaka av den ryska köttkvarnen. Vreden som lät Ukraina hålla stånd år 2022 falnar och ersätts inte av något särskilt.

Idag talas det om ukrainsk kollaps. Ska den ryska ångvälten slutligen få upp farten? Donald Trump drar ned på stödet till Ukraina och smörar för Putin i Alaska. Pessimisterna gottar sig.

Ukraina lider brist på det mesta – Perntz’ brandbil var packad med allt från bandage till engångsduschar till stövlar. Men något man lider särskilt brist på är avancerade vapen, nu när Donald Trump skurit ned på stödet. De europeiska länderna har ökat sitt stöd, men vissa saker kan bara en supermakt ge. Främst gäller detta luftvärnsroboten MIM-104 Patriot, som skyddar Ukrainas städer, civila och energiinfrastruktur från missiler och drönare.

Men ännu viktigare är vad bara Ukraina är villigt att riskera i tillräckligt hög utsträckning – soldater. Den ukrainska armén har förlorat hundratusen man sedan krigsstarten, eller nära nog. Detta vittnar flaggskogen på Självständighetstorget i Kiev om.

Enligt en svensk frivillig som jag talade med är ryssarna ofta tio-tolv gånger fler än ukrainarna. Vissa källor påstår att ryssarna nu har mer än 200 000 man enbart i Pokrovsk. Även om det bara är hälften så många så är det långt fler än Ukraina kan skaka fram.

Allt detta är sant. Eller åtminstone inte falskt. Men det finns mer att säga, då denna mörka bild på många punkter motsägs eller nyanseras av vad jag själv såg under resan.

Det jag såg var ett välfungerande och optimistiskt land. Kriget tycktes ofta avlägset. Längs städernas huvudgator tävlar moderna butiker i glättig glas och plast om kundernas uppmärksamhet. Byggkranar syns överallt – i Kiev reser sig nya skyskrapor som gigantiska långfinger mot Putin. Butikerna är fyllda med för mig exotiska märken, och mitt intryck är att de ofta är renare och mer välfungerande än i Sverige. Precis som här hemma verkar ukrainarna lida mer av för mycket mat än för lite. Svälten och kölden känns avlägsna, även om jag träffade en lokal borgmästare som trycka ihop handflatorna och tackade Gud för den milda vintern 2022–3.

Ukraina är högt digitaliserat, internet allestädes närvarande och appar är irriterande vanliga. QR-koder har i stor utsträckning ersatt menyer och genom programmet för ”digitalt medborgarskap” kan de flesta kontakter med staten nu ske via smartphones. Detta vittnar om ukrainarnas uppfinningsrikedom, vilket även märks i kriget.

Det främsta exemplet är drönarna. Där är man nu världsledande, möjligtvis med konkurrens av Israel. Drönarna kommer i alla möjliga storlekar och former, från rullande bårar som levererar ammunition och evakuerar skadade till stora flygplansliknande konstruktioner. Enligt Blågula styrkorna, som levererar drönare till den 21:a brigaden (”svenskbrigaden”), kan enheten i hård strid förlora 30-50 drönare à 5000 kronor styck på bara en dag.

Visst finns ännu mycket av det gamla Östeuropa kvar. Vägarna är fortfarande dåliga, även om det hjälper om man har en brandbil. Ofta står moderna nya hus bredvid ruckel från sovjettiden. Det är ibland svårt att avgöra om dessa ruckel byggdes så, har förfallit eller bombats. Det finns en poetisk rättvisa i att ryska bomber nu aborterar sovjetryska arkitektoniska missfoster. Men det är tydligt att det gamla snabbt ersätts av det nya – kapitalismens välsignelser täcker snabbt den kommunistiska betongen.

Att kriget känns avlägset gäller inte bara det stora landets (dubbelt så stort som Italien) västra delar, utan även nära fronten. Målet för vår resa var Charkiv, landets näst största stad. Staden ligger bara fem mil från den ryska gränsen, och vice-borgmästaren visade oss i den ständigt uppdaterade kartappen ”DeepStateMap.Live” att fronten låg mindre än två mil från staden.

Innan jag kom fram till Charkiv hade jag hört att en fjärdedel var förstörd. Jag kan med glädje rapportera att det inte stämmer. Från vad jag kunde se var det inte ens en hundradel. Bombade byggnader var så ovanliga att jag och mina färdkamrater såg till att glo och peka ut dem för varandra som de turister vi var. Många invånare ska ha flytt, men de ska också ha börjat återvända. Själv märkte jag inte av någon brist på folk.

Flyglarmen hördes ofta i Charkiv, och vi fick ständiga pushnotiser med varningar. Men det tog inte lång tid att vänja sig. Trots larmen såg vi aldrig några raketer eller drönare, även om vi då och då hörde luftvärnseld om natten. När vi som en del av välkomstkommittén gick genom Charkivs park och djurpark så störde flyglarmen aldrig sommaridyllen. Inte ens mödrar med spädbarn tycktes bry sig.

Visserligen beror denna fridsamma bild delvis på att ukrainarna haft tid att utföra reparationer. Ingenstans är detta tydligare än i Bucha, den plats som blivit ökänd för de massakrer ryska trupper utförde där för att trösta sig efter det misslyckade blixtanfallet mot Kiev 2022.

Hur ser Bucha ut idag? Som om det aldrig hänt. Jag såg ett par rostiga stridsvagnshinder, men det var allt. Om jag inte hade vetat var jag var hade jag inte gjort kopplingen till de bilder från massakern jag sett. Som i resten av Ukraina byggdes det förstörda upp i modern stil. Men nog lever de döda i minnet.

Det största hotet mot Ukraina påstås – återigen – vara bristen på soldater vid fronten. Och visst är det sant. De soldater jag träffar är märkbart slitna eller skadade. Förlusterna är höga på båda sidor. En skadad soldat berättar glatt att hans flickvän ensam skjutit femtio ryssar medan han varit på sjukhus. Bäst att behandla henne väl…

Det talas om att Ukraina helt enkelt kan få slut på folk att skicka till fronten. Redan nu letar patruller efter män att tvinga in i armén.

Nog behövs det soldater vid fronten. Men samtidigt är det tydligt att det inte finns någon akut manskapsbrist i landet som helhet. När man går längs gatorna ser man gott om män i vapenför ålder. Jag märker inte av någon demografisk snedfördelning överhuvudtaget – det är inte bara kvinnor, barn och gamla man stöter på.

Till saken hör att Ukraina ännu inte tvångsrekryterar män mellan 18 och 25. Dessa kan anmäla sig frivillig, men behöver inte. Annars är detta vanligtvis den mest krigiska åldersgruppen. Ukraina har likt många länder i Östeuropa låga födelsetal, och denna sjuåriga frist motiveras av att man måste spara den yngre generationen i avelssyfte för att trygga nationens fortlevnad. Själv misstänker jag att nationens fortlevnad bäst tryggas vid fronten. Men även i krigstid är Ukraina en demokrati, och utvidgade tvångsrekryteringar vore inte populärt.

För Ukraina är det alltså fred där det inte är krig. Detta är något positivt som måste sägas om detta det blodigaste kriget i Europa sedan 1945 – det är ett klassiskt ”civiliserat” frontkrig mellan två klart definierade stater, snarare än ett smutsigt och kaotiskt inbördeskrig där olika byar och grannskap och gator står mot varandra. Till skillnad från de flesta krig från de senaste decennierna är antalet civila offer bara en bråkdel av de militära offren, snarare än de omvända. Den ukrainska armén håller kriget borta från de civila.

Intressant nog har krigets avlägsenhet gett upphov till en del konspirationsteorier. Som vanligt varierar dessa från det uppenbart sanna – som att oligarker utnyttjar kriget för att berika sig själva – till de uppenbart falska – som att det inte pågår något krig överhuvudtaget. Det är svårt att förlika kontrasten mellan kriget vid fronten och freden bakom fronten.

Delvis beror detta på att ingen sida har intresse av att ge en positiv bild av situationen. Ryssarna framhäver sina framgångar, medan ukrainarna framhäver sitt behov av hjälp. Jag tvekar själv över att skriva denna artikel – jag vill inte misstolkas som att allt är frid och fröjd och att vi kan lämna Ukraina åt sitt öde.

Men det finns krafter kvar i Ukraina – även utan amerikanskt stöd. I mycket runda tal har Europa, USA och Ukraina stått för en tredjedel av krigskassan var, men ukrainarna har stått för nästan allt blödande. Jag tror alltså inte att det finns någon överhängande risk för ukrainsk kollaps. En sårad soldat jag träffade (och som fortsatte att kriga med hjälp av smärtstillande) trodde att kriget skulle hålla på i två till fem år till, och alltså ta slut först 2027 eller 2030. Jag tror att det är fullt möjligt.

Den ukrainska nationalsången är vacker, men jag tycker att den har en något olycklig titel. Denna är ”Ännu lever Ukraina”. Det är menat som trotsigt och hoppfullt, men man kan lika gärna göra en pessimistisk tolkning, som om det bara vore en tidsfråga. Men det är sant: Ännu lever Ukraina.