Samtyckeslagens syfte var uttryckligen att flytta ansvaret. Nu skulle kvinnor inte behöva säga ”nej”, utan män skulle behöva införskaffa ett ”ja”. Kvinnor skulle inte längre behöva känna skam och skuld för sådant de gjort eller inte gjort. I en pamflett uttrycker kvinnoorganisationen Roks det på följande sätt:

”Oavsett vad en tjej eller kvinna har varit med om så är det viktigt att vi tror på henne. Det flyttar skammen och skulden från henne till honom.”

Problemet med att flytta skammen, skulden och ansvaret är att man därmed också flyttar möjligheten att påverka. Det finns nämligen en stark koppling mellan påverkansmöjligheten och ansvaret att använda den. Samtyckeslagen är i praktiken sexistisk mot män, men i teorin sexistisk mot kvinnor, då den utgår ifrån att de är totalt oförmögna att säga nej.

Men är inte en kvinnas möjlighet att säga nej högst begränsad om hon blir våldtagen? Våldtäktsoffret blir ju bokstavligen taget med våld.

Detta är en helt korrekt invändning i de fall då våldtäkter faktiskt innehåller våld. Idag är detta sällsynt, och bara en tiondel av våldtäkter innehåller sådant som slag, sparkar eller strypgrepp. I alltför många fall har den våldtagna kvinnan inte ens sagt nej – något som öppnar dörren för ”missförståndsvåldtäkter”. Ofta handlar det om män och pojkar som beter sig väldigt tölpaktigt, men som ändå hade kunnat stoppas av ett skarpt nej. Här är ett fall som diskuterades i Brå 2019:9:

“Vi gick till parkeringen och där satt han sig på en bänk och bad mig att lägga mig ner. Han tog av mig kläderna och hade sex med mig. Jag minns inte så mycket mer än att det gjorde jätteont. Jag tror inte att jag sa nej eller gjorde något med kroppen. Jag låg bara väldigt still.”

Poängen är inte att mannens beteende är okej. Poängen är att det sannolikt hade kunnat avvärjas med ett tydligt nej. Ett sådant kommer inte alltid. Något jag stött på många gånger är varianter av ”hon visade med kroppsspråket och ansiktsuttrycket att hon inte ville”. Eller som i följande fall:

En man och en kvinna i 18-årsåldern träffas på en klubb i Stockholm. När kvällen lider mot sitt slut erbjuder hon honom en sovplats i sin lägenhet. Väl där uppfattar mannen att kvinnan tar sexuella initiativ – hon kramar honom, hånglar med honom och hjälper honom att få erektion. Intimiteten går dock inte längre än penetration med fingrarna. Dagen efter skiljs de åt tidigt, de pussas hejdå och säger att de ska ses igen.

I stället leder kvällen till en polisanmälan. Det kommer fram att kvinnan känt sig rädd och utsatt, och att hon genom olika signaler – som att behålla underkläderna på, ge en snabb kram och fråga om han ville ha egen kudde eller täcke – försökt visa att hon inte deltog frivilligt. Hon medger dock att hon inte varit tydlig i sina signaler och säger i förhör att hon inte är säker på om mannen förstod hennes ovilja.

Det händer ofta att kvinnor skuldbelägger sig själva för sådant här, och dessutom skuldbeläggs av sin omgivning. För att återigen citera Roks-pamfletten:

Istället för att mötas av samhällets stöd när hon berättar om ett övergrepp, blir hon tvingad att försvara sitt beteende: Vad hade hon på sig? Varför följde hon med honom hem? Sa hon verkligen nej – tydligt nog, högt nog, i rätt ton? Frågorna riktas mot henne. Inte mot honom. Hans handlingar blir orörda, hennes agerande dissekeras.

Roks anser att sådana frågor är orättvisa. Men det stämmer helt enkelt inte – även om de både är obehagliga att ställa och att få. I ett fritt samhälle är ingen immun mot ifrågasättande – inte ens målsägande i våldtäktsmål. Det är högst relevant att fråga om hon sa nej, och om hon gjorde det tydligt nog, högt nog och i rätt ton. Åtminstone i moralisk bemärkelse – rent juridiskt har vi i och med samtyckeslagen slopat det. Den hårda sanningen är att det finns goda skäl att känna skuld och skam om man inte lyft ett finger för att avvärja en olycka man enkelt kunnat undvika, och det gäller både män och kvinnor. Ingen lag kan ändra på det.

När jag läser våldtäktsskildringar i utredningar och domar så frustreras jag ofta av bristen på motstånd. Idag har vi hamnat i en situation där – det är mitt intryck – en majoritet av handlingar som klassas som våldtäkter hade kunnat stoppas av ett otvetydigt NEJ. Ofta är detta naturligtvis svårt att veta, men i många fall så avbryts övergreppet just av det:

“Han stoppade in sitt könsorgan ändå. Samlaget höll på länge, i cirka 20 minuter. Jag vågade inte säga ifrån. Till slut sa jag att det gjorde för ont. Han slutade och sa att han inte kan ha en kvinna som får ont.“

Vad hade hänt om hon hade sagt nej 20 minuter tidigare? Eller slagit honom? Eller ropat på hjälp? Nog har hennes partner betett sig illa, även om det är oklart om det bör vara en fråga för rättsväsendet och om det bör klassas som våldtäkt.

Att man ställer krav på kvinnan betyder inte att man ursäktar mannen. Bara för att den ena parten har handlat fel så betyder det inte att den andra parten har handlat rätt och är immun från all kritik. Även offer för verkliga brott kan kritiseras för vad de underlåtit att göra för att undvika situationen. Att någon kritiseras för att ha lämnat sitt hus olåst ursäktar inte tjuven.

Visst är det tragiskt att många som utsatts för sexuella övergrepp skuldbelägger sig själva – men alltför ofta så har de en poäng i det. Att deras psykiska lidande är högst verkligt ändrar inte på det. Att försöka skydda kvinnor från dessa skuldkänslor leder fel om det samtidigt skyddar dem från ansvar och insikten om att de kan påverka sin situation. Detta blir en inlärd hjälplöshet, en offermentalitet.

Detta blir särskilt skadligt om det leder till att man underskattar metoder som faktiskt hjälper kvinnor att undvika att utsättas för obehagliga situationer. Idag trycker alltför många kvinnorättsorganisationer, både i Sverige och internationellt, på något så trivialt som att ”män ska inte våldta”. Det är för all del sant, men det vore mer effektivt att lära kvinnor att försvara sig själva. Eller åtminstone att ge ett tydligt nej och skrika på hjälp.

Att kämpa emot i en våldtäktssituation är nämligen bättre på alla sätt. Det ökar kraftigt chansen att inte bli våldtagen, det ökar inte chansen att bli skadad, det ökar chansen att förövaren döms, och de kvinnor som kämpar tillbaka mår psykiskt bättre efteråt. De kan med rätta vara stolta över sitt agerande. Att kämpa tillbaka eliminerar också helt risken för en missförståndsvåldtäkt. Som det vanligtvis är när man står upp mot mobbare så behöver man inte vinna – det räcker om man ser till att det inte är roligt för mobbaren. Våld är ett bra motmedel mot våld.

Våldtäktsoffers passivitet förklaras ofta med en frysreaktion, ”frozen fright”. Alltså att man paralyseras av skräck. Många våldtagna kvinnor rapporterar liknande saker, enligt en ofta citerad studie upp till 70 procent.

Frysreaktioner är dock ett svårstuderat fenomen eftersom man inte kan skapa sådana i laboratoriet. Studierna är alltså baserade på efterhandsrapportering. Där är det lätt och frestande att gå från det faktum att man inte gjorde något till slutsatsen att man inte kunde göra något. Obeslutsamhet och tvekan omvandlas till att man paralyserats av skräck. Det är ett talande tecken på begreppets politisering att kvinnor bara verkar drabbas av frysreaktioner i så hög utsträckning när det gäller just våldtäkt, istället för misshandel, mordförsök eller olyckor.

Detta borde vara särskilt viktigt för att undvika missförståndsvåldtäkter. Det kan inte ske några missförstånd om kvinnan skriker på hjälp på högsta volym och försöker klösa ögonen ur skallen på mannen. När det gäller alkoholpåverkade, kåta och småkorkade tonårspojkar så kan det rädda dem från att oavsiktligt bli våldtäktsmän. Detta borde de vara högst tacksamma för.

Tyvärr argumenterar alltför många som påstår sig tala för kvinnors rättigheter att det är kränkande att kräva att kvinnor ska försvara sig själva, eller ens säga nej. Roks är till och med kritiska mot samtyckeslagen, eftersom de anser att många sexuella övergrepp sker med samtycke. Ett bra exempel på detta tänkande är kraven på att kriminalisera så kallat ”tjatsex”. Kvinnor förväntas inte längre att hantera tjat – det ska vara så överväldigande för dem att de måste skyddas från det. Som juristen Emilia Wahlgren uttrycker det i Aftonbladet:

Den sexuella självbestämmanderätten och integriteten måste gälla fullt ut även när upprepad övertalning ersätter exempelvis regelrätt hot. Det är dags för lagstiftaren att ta detta på allvar och erkänna att tjatsex är ett sexualbrott som måste behandlas därefter. Lagstiftaren behöver agera och stå upp för tjejers rätt till integritet och fri vilja.

Den sista meningen i Wahlgrens text om att lagstiftaren måste stå upp för tjejers integritet och fri vilja är intressant. Annars så brukar ju integritet handla om att man står upp för sig själv. Fri vilja är också något filosofer diskuterar om vi har, staten kan knappast ge oss det om vi själva saknar det. Särskilt inte om allt som krävs för att övervinna den är ”upprepad övertalning”.

Detta är ett typexempel på den svenska ”statsindividualismen”, där det är staten som ska garantera vår frihet och oberoende och skydda oss från konsekvenserna av vår frihet. Här tar detta sig uttryck i att det inte längre är kvinnans uppgift att säga nej, utan att det är statens uppgift. Den sexuella omyndighetsåldern som annars tar slut vid femton förlängs genom hela livet. I vår iver att skydda kvinnor från våldtäkter har vi helt kastat ut bilden av starka och fria kvinnor som står upp för sig själva. Idag anses det för brutalt att ens kräva att kvinnor ska kunna säga nej.