Man kan komma undan med mycket nonsens genom att hänvisa till forskning och statistik, i fast förvissning om att ingen läst rapporterna. Detta är fallet för feministiska grupper som Fatta och Roks och deras anhängare när det gäller samtyckeslagen, och dess konsekvenser för rättssäkerheten i våldtäktsmål. I Aftonbladet påstår bland annat Fatta-grundaren Ida Östensson följande:

”Brå:s senaste rapport visar att lagen fungerar som avsett och att rättsväsendet i stort hanterar utmaningarna väl, med en tillämpning som följer lagstiftarens intentioner.”

Samma tanke ekas av andra talespersoner. Det syns bland annat i svaret på Kalibers kritik i Göteborgs-Posten i december förra året, skriven av Cecilia Bödker Pedersen och Zandra Kanakaris, från Storasyster respektive 1000 möjligheter. Det återfinns också i Dagens juridik, signerat Vera Sommardal och Malin Olsson, båda från Fatta. Östensson upprepade även sitt tidigare uttalande i Krash eller konsensus i november 2025.

Detta, att Brottsförebyggande rådet har givit samtyckeslagen och rättsväsendets hantering av våldtäktsmål sin välsignelse, är alltså inte en isolerad åsikt eller ett missförstånd. Idén är utbredd i dessa kretsar och används för att vifta bort oro kring rättsosäkerhet och vittnesmål om oskyldigt dömda. Allt är finemang, tydligen. Man vill till och med exportera samtyckeslagen till hela EU.

Det handlar om Brottsförebyggande rådets rapport 2025:3, ”Samtyckeslagens tillämpning och konsekvenser” från 2025, med Stina Holmberg som huvudförfattare. Men vad säger faktiskt rapporten? För att friska upp minnet har jag nu för tredje gången läst igenom dess 160 sidor.

Låt oss ta en titt på Tabell 20. Där redovisas att 28 procent av fällande våldtäktsdomar år 2023 var på ”bevisnivå 3”, vilket betyder att de grundades på ord mot ord, plus stödvittnen som upprepat vad de fått höra i andra hand. I 52 procent av fallen var det bevisnivå 2, vilket innebär att det åtminstone fanns någon typ av indirekt teknisk bevisning, som blåmärken, drogtester, inspelade larmsamtal eller SMS. Bara 20 procent av fallen var på bevisnivå 1, den starkaste kategorin.

Det betyder alltså att hela 80 procent av domarna inte var i denna kategori. När det gäller sådana handlingar som kriminaliserades av samtyckeslagen var hela 39 procent av domarna baserade på ord mot ord plus stödvittnen. Notera också att oaktsam våldtäkt, den mest problematiska våldtäktstypen, inte redovisas i tabellen. Jag har ännu inte stött på något sådant fall som jag anser välbevisat.

Rapporten undersöker även polisens syn på lagen. Flera var positiva till ändringen, speciellt på grund av det stöd lagen nu ger anmälaren. Men: “Det var dock tydligt vid intervjuerna att utredarna i flera av grupperna – men inte alla – var mer engagerade när det kom till negativa konsekvenser av lagändringarna”. Ett exempel som citeras är kort och gott: “Det kommer in väldigt mycket som inte är våldtäkter.” En annan polis var mer utförlig:

”Ja, alltså det kommer ju också in anmälningar som ja…, som kanske är svårt att bevisa eller inte ens är våldtäkt. Utan det kanske mer är att målsäganden då liksom har tänkt i sitt huvud att man inte vill det här men ändå har gjort det och inte liksom visat eller sagt något och sen efteråt tänker ”fast jag vill faktiskt inte det här” och så anmäler man för ”jag samtyckte inte liksom typ i huvudet.”

Något samtyckeslagens entusiaster också borde titta närmare på är försvarsadvokaternas syn på lagändringen, presenterade i Tabell 21. Av de tillfrågade advokaterna i rapporten svarade 48 procent att rättssäkerheten försämrats kraftigt, och 36 procent att den försämrats något. Det blir 84 procent. De resterande 16 procenten svarade att det inte skett någon förändring. Noll procent – inte en enda av de tillfrågade advokaterna – påstod att rättssäkerheten förbättrats. En advokat citeras som följer:

”Förutsebarheten i våldtäktsmål är snart sagt omöjlig i de fall målsäganden inte uppenbart ljuger eller det finns objektiv utredning som styrker brott, bland försvarare är det allmän sanning att bedömningarna i sexualbrottsmål är lite av ett lotteri. Det största problemet är att den tilltalade inte sällan måste visa varför han blivit anklagad (vilket är omöjligt).”

På plussidan är dock åklagarna nöjda med lagen. Deras jobb har blivit lättare.

Betyder detta att feministerna ljuger om rapportens slutsatser? Inte precis. Som det uttrycks i Brå:s pressmeddelande:

”Att vi har en samtyckeslag ger en värdefull signal om att allt sex måste vara frivilligt. Men vår studie tydliggör också att våldtäkt, och då särskilt våldtäkt utan våld, är ett brott som inrymmer särskilda utmaningar för rättsväsendet […] Så långt vi kan se efter vår genomgång, handskas dock rättsväsendet överlag bra med dessa svårigheter och tillämpar reglerna i enlighet med lagstiftarens intentioner.”

Lagen är alltså framgångsrik eftersom den tillämpats i ”enlighet med lagstiftarens intentioner”. Detta är ett uttryck som återkommer i rapporten.

Vad är då dessa intentioner? Dessa var två: fler fällande domar och en utökad kriminalisering av tidigare ostraffbara handlingar. Och nog har detta uppnåtts med råge – våldtäktsdomarna ökade med cirka 50 procent. Politikerna beställde, rättsväsendet levererade. Men till vilket pris? I rapporten ställs följande fråga:

Att andelen fällande domar ökat tycks ha främst två förklaringar. Den första är att domstolarna i mindre utsträckning uppfattar tidigare sexuell interaktion i nära anslutning till den anmälda händelsen som ett underförstått samtycke även till fortsatt sex. Det andra är att muntlig bevisning oftare tycks anses som tillräckligt för en fällande dom, om målsäganden uppfattas som trovärdig. Frågan är då hur man ska se på det. Är det en utveckling som är positiv och i linje med prejudikat från Högsta domstolen och lagstiftarens intentioner, eller är det ett ökande hot mot rättssäkerheten?

Svaret blir: utvecklingen är i linje med lagstiftarens intention och prejudikat från Högsta domstolen. Detta är en byråkratiskt stelbent tolkning av huruvida en lag är framgångsrik. Rapporten operationaliserar frågan ”Döms domstolarna oskyldiga?” till ”Dömer domstolarna i enlighet med prejudikat från Högsta domstolen?”. Svaret är ”ja”. Ord mot ord har accepterats av Högsta domstolen i sexualbrottsmål sedan 80-talet, ”NJA 1988 s. 40”. Alltså är allt finfint.

Samtidigt kan rapporten inte anklagas för att dölja de problem som finns. Jag har ju själv precis citerat den: 80 procent döms med tveksam bevisning, 84 procent av advokaterna anser att rättssäkerheten försämrats, och rättstjänare tycker synd om de misstänkta. Allt det finns med i rapporten, och presenteras på ett neutralt sätt. Problemet är bara att det inte påverkat slutomdömet.

Många av mammorna i Mannaminne är därför missnöjda med rapportförfattarinnan Stina Holmberg. I Louise Lennartsons utmärkta granskning i Filter citeras Holmberg:

”Det är i stort sett uteslutande mammor som tycker att deras söner blivit felaktigt dömda, och utan bevis […] Det har pågått under hela hösten och ibland har jag fått flera mejl per dag.”

Något säger mig att Brå:s rapportförfattare som skriver om exempelvis misshandel och rån inte får sådana mejl.

Jag tycker ändå att Holmberg är rätt okej. Hon har gjort sitt jobb. Som sagt redovisar Holmberg på ett föredömligt sätt även fakta som talar mot den soliga bilden. Hon är i min mening för försiktig i sin kritik, men det är i enlighet med hennes uppdrag. Statsanställda ska vara försiktiga. Sverige har nog med myndighetsaktivism. (Även om man blir lite misstänksam när Fatta, Unizon och Jerzy Sarnecki tackas i förordet).

Nå – kan jag säga att Östensson et al ljuger när de påstår att Brå stöttar deras version? Nej. Men nog uppmanar jag dem att läsa hela rapporten, snarare än bara slutsats och sammanfattning. De skulle också göra klokt i att titta närmare på de kriterier som rapporten använder när den bedömer lagen som framgångsrik, utifrån att den följer ”lagstiftarens intentioner”.