Facebook noscript imageSjölander: Är ukrainarna tacksamma?
Jakob Sjölander
Sjölander: Är ukrainarna tacksamma?
Otack är världens lön. Foto: The White House, Public Domain, via Wikimedia Commons
Otack är världens lön. Foto: The White House, Public Domain, via Wikimedia Commons

Den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina närmar sig sin fyraårsdag. Det ukrainska motståndet har varit heroiskt, men det utländska stödet har varit nödvändigt för landets överlevnad. Men var är tacket? Detta frågar Jakob Sjölander.

Nästan ett år har gått sedan Volodymyr Zelenskyjs möte med Donald Trump i Vita huset, som slutade i ett pinsamt gräl inför öppen ridå. Som en del av grälet ifrågasatte vicepresident J. D. Vance om Zelenskyj tackat för allt stöd Ukraina fått. Tekniskt sett hade Zelenskyj inlett mötet med att tacka Trump, och enligt en beräkning hade han sedan invasionsstarten tackat USA, dess folk och deras representanter minst 33 gånger.

Men ändå kvarstår frågan: är ukrainarna tacksamma för den hjälp de fått? Och borde de vara det?

Cirka en tredjedel av stödet till Ukraina har kommit från USA (som dock dragit in stödet i och med Trump 2.0) och resten från Europa. Det totala stödet är cirka 400 miljarder dollar. Detta är en enorm summa – ungefär tre Bill Gates. Utan stödet hade Ukraina antagligen ockuperats och kriget behövt föras som ett gerillakrig. Stödet har räddat Ukraina.

Men samtidigt verkar inte ukrainarna nöjda. Zelenskyj har fortsatt att tjata om mer stöd och klagat över långsamma leveranser. Det räcker aldrig. Som den brittiske försvarsministern Ben Wallace uttryckte det efter att ha givit bort landets sista minröjarfordon: ”Folk vill se tacksamhet. Vi är inte Amazon”.

Jag tror att ukrainarna brister i tacksamhet. Men jag tror att vi i väst brister än mer när vi avkräver dem tacksamhet. Skälet är att Ukraina inte har några riktiga skäl att känna tacksamhet.

Skälen är trenne. För det första kämpar ukrainarna inte bara för sig själva. Ryssland är ett hot mot hela Europa. Ukraina kämpar alltså för hela västvärlden, för våra gemensamma idéer om lagstyre och frihet. Det betyder att det europeiska stödet för Ukraina är långtifrån osjälviskt. Vi betalar Ukraina för att slåss mot ryssarna så att vi slipper.

För det andra har ukrainarna själva offrat mycket i kriget. När man bokstavligen ser sina landsmän sprängas i bitar är det fullt förståeligt att man har begränsad sympati för någon som bara givit upp lite pengar. Andra har betalat, men ukrainarna har blött.

För det tredje så är ukrainarna väl medvetna om att stödet från väst hade kunnat vara långt, långt högre. Inte ens det mest generösa västlandet (Danmark) ger så mycket mer än 3% av BNP. De största och viktigaste länderna som USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland har givit runt 0.5%. Det finns alltså enorma resurser att ta av, och det vore full realistiskt att tiodubbla stödet till Ukraina.

Om det hade gjorts redan 2022 hade kriget sedan länge varit över och slutat i en förkrossande ukrainsk seger. I det långa loppet hade kriget till och med blivit billigare, särskilt mätt i människoliv. Ukrainarna är förstås medvetna om detta.

SE ÄVEN: “How strong am I?” – Russia vs. Ukraine

Det bör dock nämnas att denna bristande tacksamhet inte gäller de individer som ger vad de har till Ukraina. Sådant mottas självfallet med tacksamhet. Jag fick själv (oförtjänt) en släng av detta förra året när jag liftade med SD-profilen Tage Perntz när han donerade en egeninköpt brandbil. Självklart värdesätts och hyllas sådant stöd.

Men rent kollektivt har ukrainarna inga större skäl att känna tacksamhet mot Europa och USA. Inte heller har vi som civilisation rätt att känna stolthet över vårt loja stöd. Det finns dock fortfarande tid att ändra på det.

SE ÄVEN: Why there won’t be a war in Ukraine

Jakob Sjölander

Debatt- och krönikeredaktör