Den 28 mars 2022 steg en sextonårig torped in på ett gym i Stockholm på jakt efter en Bandidos-medlem. Minuter senare låg istället trebarnspappan, ordningsvakten och Bosnien-veteranen Fredrik Andersson döende.

Fyra år senare samlas ett hundratal personer – bland annat ministern för civil försvar Carl-Oskar Bohlin, överstelöjtnanten Johan Huovinen, hov-violinisten Agnieszka Świgut, glaskonstnären Anna Berglund, krönikören Birgitta Sparf och prisinstiftaren, skådespelaren och författaren Rasmus Dahlstedt – för att hedra Fredrik Anderssons minne. Detta görs genom civilkuragepriset “Ryggraden”.

I år tilldelades priset Tage Perntz ”för hans oförtrutna, självuppoffrande och riskfyllda humanitära arbete i krigets Ukraina”. I huvudsak självfinansierat har Perntz levererat minst ett tiotal bilar fyllda med förnödenheter till olika frontförband. Det exakta antalet har han glömt. Under ceremonin håller han upp en svensk flagga fylld med signaturer från ukrainska soldater och deras enheter. Många av signatärerna är nu döda.

”Jag är nervös”, skämtar Tage Perntz innan ceremonin, ”tidigare har jag ju bara fått ett simborgarmärke”. I augusti förra året hade jag själv privilegiet att lifta med Perntz och hans brandbil ned till Ukraina. Jag hade kontaktat honom bara några dagar tidigare med lite vaga tankar och funderingar. Svaret kom snabbt: ”Vill du hänga med?”

Denna direkthet och spontanitet är ett av Perntz kännetecken: ”Gör det bara”. Hans sätt att hjälpa är lika enkelt som effektivt, med noll byråkrati – köp bil, fyll med saker, kör ned. Perntz är, för att stjäla Rasmus Dahlstedts ord, en enmanshjälporganisation.

Detta är alltså den fjärde Ryggraden som delas. Passande, då det var just fyra års ungdomsvård som Fredrik Anderssons mördare fick.

Det första priset (2023) gick till Ghazi Pirmosa ”för hans dödsföraktande ingripande utanför ICA Åkrahallen i Sala, där han den 24 februari 2023 avväpnade och brottade ner en knivbeväpnad man och därmed med största säkerhet räddade livet på den attackerade”. (Det måste tilläggas att Ghazi Pirmosa har synnerligen imponerande ansiktsbehåring, kanske ett tecken på det testosteron som hjälpte honom att avväpna knivmannen).

Det andra priset gick till Carl-Fredrik Jerrhage ”som med risk för eget liv avvärjde ett mordförsök på sin poliskollega utanför polishuset i Norrköping den 27 februari 2023”. (Slätrakad).

Det tredje till Lena Andersson, ”som med språklig precision, polemiskt mod och okuvlig sanningslidelse går till storms mot det dunkelt tänkta och skänker hopp om ett offentligt samtal värt namnet”. (Slätrakad).

Många gånger under prisceremonin återvände Rasmus Dahlstedt till sin vän Fredrik Andersson. Priset är en kamp mot glömskan. Det sker hjältedåd i dagens Sverige, och egentligen på alla platser genom hela historien, som glöms bort. I grunden var Fredrik Anderssons historia vardagsmat för det nya stök-Sverige, bara ytterligare ett offer för vårt lands ryggradslösa misslyckande att stå upp för sig självt. Det går inte ens att säga att Fredrik Andersson dog en meningsfull död, då den Bandidos-medlem som överlevde tack vare hans ingripande knappast var värd uppoffringen. Men kanske kan detta pris ändå ge denna meningslösa död någon sorts mening.

De flesta hjältar dör utan att världen tar någon större notis. Livet går vidare – ofta just tack vare hjältarna. Ukraina massproducerar idag hjältar och martyrer. Detta leder till inflation. Hjältar degraderas till statistik.

Tack vare Ryggraden så kommer Fredrik Anderssons minne att leva lite längre, och dessutom bidra till att andras minnen också gör det. Som Tage Perntz (slätrakad) och de soldater vars namn finns på hans flagga.