
När känslorna och självbilden står i fokus blir resultatet ofta sämre än man tänkt sig. Äkta godhet kräver kunskap, hårt arbete och modet att erkänna när man har fel, skriver Jakob Sjölander.
Vi är nu i full färd med den heta debatten om godhet och goda avsikter. Många är övertygade om att det räcker med att känna rätt och vara på rätt sida. Men verkligheten är mer komplicerad än så.
Det är ofta svårt att göra gott, särskilt om det man försöker göra gott för är ett helt samhälle. Först måste man hitta ett viktigt problem att lösa och lära sig en massa om det. Sedan måste man hitta en lösning, och se till att den inte bara gör saker värre. Slutligen måste man genomdriva lösningen, då även en bra lösning kan sluta i katastrof om det inte görs rätt.
Allt detta är mycket att göra. Det kräver kunskap om samhälle, ekonomi, och kultur, inte bara i allmänhet, utan för den specifika tid och plats det handlar om. Ideologi måste anpassas till situation. Det är lite som att bygga ett korthus, och i varje steg kan något gå katastrofalt fel.
Poängen är alltså att det är svårt att göra gott. Det kostar blod, svett, och tårar, och om man ska vara god snarare än ond så måste det vara ens eget blod, svett, och tårar. Godhet kräver tid, slit, studier, disciplin.
Detta är ingen självklarhet. Vi lever i en kultur där många är övertygade om att godhet istället handlar om känslor. Alltså att den är god som känner rätt, tycker rätt, som ömmar för de olyckliga, vars hjärta är på rätta stället, och som är på den korrekta sidan.
Problemet är att det är skillnad på goda avsikter och goda handlingar. Den som känner på ett visst sätt och vill väl kommer inte nödvändigtvis att göra väl. Ibland kan det till och med vara så att känslorna är just vad som hindrar oss att handla väl, om de fördunklar vårt omdöme.
Känslor är ofta farliga just eftersom de är trevliga. Det är roligt att känna saker. Det känns bra. Att följa våra känslor känns naturligt, även när det gäller ilska, rädsla och hat. Och rättfärdighet är en väldigt trevlig känsla.
Men frestelsen att upprätthålla en självbild gör det väldigt frestande att inte alltför noga undersöka vad som är gott. Särskilt om man anar att ens ideal inte skulle klara en sådan undersökning. Verkligheten är ett rev, och där har många ideologier gått i kvav.
En undersökning kan nämligen visa att man har fel. Kanske till och med att man haft fel i flera år, och att det man kämpat för i själva verket är ondska. Detta skulle uppenbarligen leda till en personlig kris. I ett svep går man från hjälte till skurk.
Detta förklarar varför de som slår sig för bröstet och berömmer sig över sin godhet sällan är särskilt flitiga. Åtminstone annat än när det gäller att anklaga meningsmotståndare för diverse ismer och fobier, eller att vandalisera konstverk och limma fast sig på motorvägar.
Det är svårt att tänka. Det vet alla som har försökt. Ofta är det inte ens möjligt att nå klarhet. Vissa av de mest grundläggande frågorna har diskuterats av mänsklighetens skarpaste hjärnor i tusentals år utan resultat.
Sanningen är att det finns andra skäl till att engagera sig politiskt än att göra gott. Man kanske snarare vill känna sig god, eller så vill man ha makt, eller så dras man med i massrörelsernas strömvirvel.
Finns det någon lösning? Nej. Detta är en del av vår mänsklighet. Men även om det inte finns någon lösning så kan vi ändå göra vårt bästa för att göra situationen mindre dålig. Som hårt arbete och känslokontroll. Det finns inga genvägar till det goda, och viljan att känna sig god är ett av de största hindren.