Deadly Class börjar med samma bisarra mix av komik, cynism, och ilska som den sedan fortsätter med ända tills slutet. Det är tidigt åttiotal, och en pojke ser sina föräldrar mosas när en psykiskt sjuk man tar livet av sig genom att hoppa från Golden Gate-bron i San Francisco. Pojken bestämmer sig för att president Ronald Reagan bär skulden för detta via nedskärningar i psykvården, och svär att hämnas. Detta för honom till en high school för lönnmördare i katakomberna under Chinatown.

Amerikanska high schools omges av en mystik som inte delas av svenska gymnasier. Listan över berättelser som utspelar sig i denna miljö är lång: American Graffiti, Carrie, Grease, The Breakfast Club, Ferris Bueller’s Day Off, Buffy the Vampire Slayer, American Pie, Mean Girls, och så vidare ad infinitum. Vi känner igen stereotyperna – nördarna, sportfånarna, mobbarna, de blyga, de konstiga, de snygga, och de populära. Det handlar om hur det är att vara ung, och hur man slutar vara ung.

Nog känns detta igen i Deadly Class. Men det en långt mörkare berättelse. Det är ingen skönsång a la Grease, skolans elever är betydligt mer störda än i The Breakfast Club, och de elaka flickorna är elakare än i Mean girls. Hoten är inte vampyrer med plastansikten som i Buffy, eller ens mobbare. I Deadly Class råder misär. Det är droger, utslagning, fattigdom, ensamhet, depression, självförakt, och meningslöshet. Våldet är allestädes närvarande, och kommer plötsligt, orättvist, och förödande, ofta från de man trodde var ens vänner. Deadly Class är inte en bildningsroman, utan snarare än överlevnadshistoria i socialpessimistisk stil. Kryddat med lönnmördare, ultravåld, och svart humor.

Det är en mörk bild av Reagans 80-tal som målas upp. Så mörk att det nästan blir komiskt. Man oroar sig för författaren, Rick Remender. Kan en person som skriver sådant här må bra? Mycket har en rå självupplevd känsla, som vore ännu mer imponerande om den vore falsk. Jag minns särskilt en episod med burritoorsakad matförgiftning, som helt enkelt är för äcklig för att ha hittats på. Författaren har kanske inte gått på en skola för lönnmördare, men misär, drogmissbruk, hemlöshet, och själva staden San Fransisco tecknas mycket fint/fult.

Serien fortsätter fram tills valrörelsen 2024, men utspelar sig främst under 80-talet. Inspirationen från tidens motkultur är stark. Det är musik, moden, trender, skateboards, underground, kassetter, gothare, och mycket punk. Det är ett porträtt av en generation, eller åtminstone rebelldelen av en generation. Det är ett minnesmärke över de människor som en gång var unga men som nu är borta. Antingen för att de dött, eller för att åldrats och oundvikligen tvingats anpassa sig efter samhället.

Tonåringar innehar nästan samtliga huvudroller, men man måste nog vara född på 70-talet för att uppskatta alla referenser. Att vara äldre än det går inte, eftersom man då missat tidens ungdomskultur. Detta är inte en serie som riktar sig mot tonåringar. Och tur är väl det. Lite hopp ska väl dagens ungdom få ha kvar.

Mörkret i Deadly Class tar sig främst uttryck i darwinismen, den hänsynslösa och oundvikliga kampen för tillvaron. Det är storstadsdjungelns lag som råder. Kampen är seriens verkliga huvudfiende, och driver både hjältar och skurkar mot sina öden. Livet är (tyvärr!) en kamp, och att vara vid liv driver oss att kämpa för ära, girighet, lust, plikt, respekt, och, främst av allt, fruktan. Vi kan inte undkomma kampen. Den är bokstavligen inskriven i våra gener. Att leva är att kämpa.

Men konflikten med samvetet blir oundviklig. Återhållsamhet är svaghet. Inte ens de ”goda” karaktärerna undkommer detta. Det finns alltid något de vill ha – som den egna överlevnaden – och som de inte kan ha utan hänsynslöshet. De får välja hur de hanterar detta. Karaktärerna kan acceptera darwinismen, och kanske till och med njuta av kampen. Eller så kan de dra sig undan, hoppa av. Bli utslagna.

Att kämpa tillbaka är inte möjligt. Detta vore ju också att kämpa. En sådan kamp vore dessutom lönlös. Vissa karaktärer försöker, men det går aldrig väl. Man kan inte kämpa emot kampen utan att själv bli en del av den. Ofta korrumperas de och blir exakt vad de bestämde sig för att bekämpa. Hur man än vänder sig har man rumpan bak.

I enlighet med amerikansk high school-tradition så representeras skurkarna främst av skolans populära och rika elever. Här är dessa barn till berömda KGB-agenter eller maffiamördare. Det är sportfånarna, de snygga flickorna, de ambitiösa plugghästarna, omgivna av wannabes som lyder deras minsta vink. De är avkomman till den föregående generationens segrare, barn till hänsynslösa och framgångsrika föräldrar som själva uppfostrats till att bli hänsynslösa och framgångsrika. De accepterar världen som den är, och deltar entusiastiskt i kampen.

Mot dem står seriens antihjältar, de som antingen vägrar att delta eller som måste tvingas till det. Detta är nördarna, knarkarna, avvikarna, förlorarna, de som drar sig mot kontrakultur, obskyr musik, och konstiga kläder. De som säger nej till världen som den framställs i serien.

Allt detta är tecknat och färglagt med en omedelbart igenkännbar stil. Starka färger med få nyanser, delade av skarpa svarta linjer. Detta ger den styrka och kontrast annars förknippat med svartvitt. Det ligger något hallucinatoriskt över det, och ibland undrar man om karaktärernas drogvanor har smittat av sig.

Karaktärerna ser ut som om de vore snidade i sten eller trä, nästan som karikatyrer. Trots det kan finns en otrolig kraft och fart i rörelserna, och de frekventa stridsscenerna forsar fram. Är det vackert? Jag vet inte. Det är kanske en sorts vacker fulhet, annars förknippad med Frank Millers verk. Man känner saker när man ser det. Inte trevliga saker, men ändå något.

Om det finns ljus i mörkret så är det vänskapen. Där lugnar sig tillfälligtvis kampen för tillvaron och karaktärerna kan slappna av. Men inte ens vänskapen är säker. Serien ger gott om exempel på hur vänner sviker varandra i stort och smått. Ibland av tvång, ibland av frestelse. Våra instinkter övermannar oss, och vi säljer till och med vänskapen.

Även om våra vänner förlåter oss, kan vi förlåta oss själva? Särskilt som vi nu fått veta något mer om oss – att vi är den typ som sviker våra vänner om priset är rätt. Vi har avslöjat att vi avundas de lydiga och framgångsrika. Vi har avslöjats som lögnare när vi påstod att vi inte var intresserade rikedom, ära, framgång, eller samhällets och vuxenvärldens respekt.

Varje försök att ändra på något och skapa sig en fristad utanför systemet skapar bara ett nytt system. Deadly Class behandlar 80-talets motkultur, men även där finns en hierarki. Antihjältarna ser ned på folk som inte är som de själva, de som gillar ”mainstream,” och som inte genomskådat världen. Samtidigt inser de att detta upprepar det gamla mönstret, men med nya ideal. De upptäcker att de inte är så annorlunda från de småborgare de föraktar, och tvingas då välja mellan att sluta förakta folk eller att börja förakta sig själv. Mestadels väljer de det senare.

Detta är något som syns mycket tydligt i det självhat flera karaktärer lider av. De äcklas och skäms över sig själva. Detta gäller ofta både vad de gjort och vad de inte gjort. Vinnarna skäms över vad de gjort för att bli vinnare, och förlorarna skäms över vad de inte gjort. Varken de starka eller svaga undkommer. I kampen så plågas man antingen av sin svaghet eller sitt samvete. Bara ett fåtal är så lyckligt lottade att de fötts utan samvete.

Det finns en misstänksamhet mot vuxenvärlden, eftersom den ju består av de som accepterat systemet. De vuxna skuldbeläggs för det mesta. Men samtidigt begås det värsta våldet mellan ungdomarna, och det är tydligt att de inte behöver någon särskild uppmuntran. Varje generation kan skylla på den föregående, men sanningen är att skillnaden inte är så stor. Ungdomarna är inte bättre än de vuxna – de är bara yngre och okunnigare. De vuxna har inte skapat världen, utan bara anpassat sig till den. Detta är vad det innebär att bli vuxen.

Seriens mörker och samhällskritik är inte är förknippad med någon viss ideologi, förutom en vag punkvänster. Det finns inget hopp om att förbättra eller ens förändra världen. Om någon vill förbättra eller förändra något så är det främst den egna positionen. Nog klagar ungdomarna mycket: över samhälle, kapitalism, rasism, småborgare, de vuxna. Men det övertygar inte när klagomålen läggs i munnen på tonåriga knarkare, förrädare, och mördare. Det är mycket mänskligt, och därmed skrattretande.

På 80-talet var socialismen och hippierörelsen nere för räkning, och hade ännu inte ersatts ras, kön, och klimat. Samhällsfienderna hade inget att ty sig till. 80-talets är ihågkommit som en glad epok, Reagan, konsumism, plast-och-glitterkapitalism, västvärldens nya självförtroende och Sovjets fall. Men motkultur är ju motkultur eftersom den är emot allt detta. Om man ogillar samhället vill man inte att det ska ha självförtroende och tillförsikt. Om det finns något som är värre än att vara deprimerad så är det att vara deprimerad när alla andra är glada.

Ibland skingras dock mörkret. Det är när vännerna slappnar av tillsammans. Det kan vara när de är ute och reser, festar, eller bara går nedför gatan till biografen eller undergroundkonserten. Men främst är det sammankopplat med det enkla livet på stranden. De lägger sig på solstolarna och tar det lugnt. Ingen stress. Ingen tävlan. Bara vänskap. Det hälsosamma livet, utan droger. Förutom lite cannabis. Detta bildar små oaser av frid och fred i en annars mörk värld. Ett sorts motgift mot pessimismen och cynismen. Detta är så långt ifrån darwinismen man kan komma, utan att dö. Faktum är att serien avslutas med en sådan scen:

Vännerna (eller deras spöken) ifrågasätter den cyniske huvudkaraktären, och på så vis även författaren Rick Remender själv. De gör revolt och påstår att han bara är deprimerande och bör hålla tyst. Han accepterar kritiken, men försvarar sig med att ju mörkare det är desto mer uppskattar man de ljusglimtar som finns. Visserligen kommer det med vetskapen om att dessa korta stunder av lycka, vänskap, och frid bara är en kort semester från den ständiga kampen, och inte kommer att vara. Men den existerar nu.