Kriget i Ukraina närmar sig sin fjärde födelsedag. Men in i det längsta trodde många inte på att det skulle bli krig. En av dessa var Jakob Sjölander.
Den 24 februari 2022 berättade jag för en väninna att jag precis hade sett ”Paths of Glory”, Stanley Kubricks krigsdrama från 1957. Hon svarade att det var bra tajming med en krigsfilm den dagen. Till en början förstod jag inte, men sedan föll polletten ner: Hon var en av de där lättuppskrämda människorna som hade den tokiga uppfattningen att Ryssland skulle invadera Ukraina! Pyttsan! Klartänkta människor som jag visste ju att det inte skulle bli något krig!
Som jag sedermera upptäckte hade ryska stridsvagnar redan korsat gränsen.
Så jag hade fel. Men resonemanget jag använde för att rättfärdiga mitt misstag är fortfarande värt att diskutera. Min tanke var att krigshot är mycket vanligare än riktiga krig. Därför borde vi anta att inte heller situationen i Ukraina skulle gå längre än till hot.
Det är bra att krigshot är så mycket vanligare än verkligt krig. Om motsatsen hade varit fallet skulle mänsklig civilisation ha varit omöjlig.
Att krigshot är vanligare än krig är lätt missa. Detta beror på att riktiga krig får mycket mer uppmärksamhet än hot om krig. Detta är ännu sannare om kriget aldrig bryter ut alls, eller först mycket senare. Det är därför få minns, säg, ”Agadirkrisen” eller ”Fashodaincidenten” före första världskriget, eftersom de i slutändan inte ledde till krig.
Andra världskriget föregicks också av många kriser som inte ledde till krig. Till exempel ockupationen av Ruhr, återmilitariseringen av Rhenlandet, Anschluss av Österrike, och Münchenöverenskommelsen. Bara fem dagar innan kriget bröt ut 1939 skrev nobelpristagaren George Bernard Shaw i The Times: ”Herr Hitler är under Stalins kraftfulla tumme, vars intresse för fred är överväldigande. Och alla utom jag själv är skrämda från vettet!”.
Detsamma gällde för det kalla kriget och rädslan för tredje världskriget, även om inget sådant krig inträffade. Tänk på Berlinblockaden, Korea, Kubakrisen, Vietnam, sovjetiska interventioner i Ungern, Tjeckoslovakien och Afghanistan, och olika incidenter med kärnvapen såsom Able Archer 83 och NORAD:s stora falsklarm 1979.
Det kalla kriget är extra intressant eftersom det är en av få gånger i historien där det är allmänt accepterat att krig var troligt, men aldrig bröt ut. (Åtminstone i den skala det hade kunnat göra). Vanligtvis glöms sådana icke-händelser helt bort.
Således, om inget krig bryter ut, kommer dagens spänningar mellan Kina och Taiwan, Iran och Saudiarabien, och Venezuela och Guyana sannolikt inte att hamna i historieböckerna. Kanske kommer framtidens historiker därför att anta att krigsrisken alltid var mycket låg. Kanske kommer de att ha rätt. Eller så är vi som blinda män som famlar oss fram precis vid en klippkant.
För en god förståelse av historien räcker det inte att studera vad som hände. Vi måste också studera vad som inte hände, vilket är den överlägset största kategorin händelser. Tyvärr är det svårt att studera saker som aldrig hände. Därmed förblir vår förståelse av historia och politik bristfällig.
Det är också viktigt att notera att även om krigshot vanligtvis inte leder till verkliga krig, så gör de det ibland. Och med tanke på hur katastrofala krig kan vara är rädsla ofta en lämplig reaktion även om risken är liten. Krigshot är lite som rysk roulette – det går förmodligen bra, men när det inte gör det vill man verkligen vara någon annanstans.
Att jag inte trodde att det skulle bli krig i Ukraina betyder alltså inte att jag hade givet ukrainarna rådet att försumma risken. Eller åtminstone hoppas jag att jag inte hade gjort det.
Intressant nog var en person som hamnade på fel sida av detta vad den ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskyj. Trots många tydliga varningar trodde han inte att krig var på väg. Istället trodde han att det var det vanliga ryska sabelskramlet som hade pågått de senaste åtta åren, avsett att skrämmas och skada den ukrainska ekonomin. Överbefälhavare Valerij Zaluzjnyj var faktiskt delvis tvungen att förbereda för invasionen bakom ryggen på sin president. Ändå samlade Zelenskyj snabbt både sig själv och Ukraina när invasionen väl var ett faktum.
Jag hade fel i min förutsägelse att det inte skulle bli krig i Ukraina. Men jag står fortfarande vid argumentet som jag använde för att stödja det. Goda resonemang leder inte alltid rätt. Verkligheten lyssnar inte på argument.
