Facebook noscript imageSjölander: Ensam i ”Alone”
Nyheter
Sjölander: Ensam i ”Alone”
Ensam är stark – förhoppningsvis... Photo credit: SVT
Ensam är stark – förhoppningsvis... Photo credit: SVT

I de olika versionerna av TV-serien ”Alone” får deltagarna göra sitt bästa för att överleva ute i naturen. De problem de stöter på lär oss viktiga läxor om samarbete. Detta skriver Jakob Sjölander.

Vi människor behöver varandra. Vi är sociala djur och påtvingad isolering räknas ibland som tortyr. Vi oroar oss ständigt vad folk tycker och tänker om oss, och vi kämpar för att passa in på ett egentligen ganska patetiskt sätt. Ensamheten skrämmer oss. Skälet till detta är enkelt – vårt biologiska arv. De ensamma har dött och inte lämnat några gener efter sig i dagens befolkning. Varför det är på det viset illustreras mycket väl av det ursprungligen amerikanska TV-konceptet Alone.

Reglerna är enkla. Deltagarna lämnas ensamma på olika platser i vildmarken. Där ska de överleva så länge som möjligt. Den som sist ger upp eller förbjuds att fortsätta av läkare vinner en stor summa pengar. Den australiensiska och den danska versionen finns nu på SVT play.

Serien visar hur svårt det är att överleva på egen hand, både psykologiskt och fysiskt. Att folk saknar sina familjer är det vanligaste skälet till att de ger upp, ibland så tidigt som dag ett. Cynikern inom mig undrar om detta inte är en ursäkt, då det nog är skonsammare mot stoltheten att ge upp för att man saknar sin familj än för att det är för svårt. Men det är tydligt att även vinnarna plågas av saknaden. Men ännu mer intressant är hur svårt det är för deltagarna att överleva rent fysiskt.

Notera att de tävlande inte klarar sig speciellt länge. Av de elva amerikanska säsongerna så klarade sig vinnaren 56, 66, 87, 75, 60, 77, 100, 74, 78, 66 och 84 dagar. Detta var alltså vinnarna – de flesta klarade inte en bråkdel av detta.

Nog är det en imponerande bedrift att klara sig ens så länge, men det är långtifrån vad som hade krävts för att de skulle kunna bo ute i skogen permanent. Samtliga deltagare, även vinnarna, svälter. Ingen skulle ha överlevt långsiktigt. Notera att detta inte beror på inkompetens – de tävlande har alla betydande erfarenhet av friluftsliv. Mestadels inspelades dessa säsonger på en plats med tempererat klimat, ungefär vad vi kan förvänta oss i en svensk skog.

Inte heller beror svårigheterna på bristande utrustning. Deltagarna har en hel del saker med sig, och är säkert bättre utrustade än en hel stam av jägare och samlare. De har kläder, sågar, yxor, fiskelinor, krokar, presenningar, sovsäckar, eldstål, knivar, lampor och tjugo kilo kamerautrustning.

Deltagarna får tampas med ensamhet, kyla, hetta, vind, regn och ibland is och snö. Men det som i slutändan knäcker alla är bristen på mat. Ingen lyckas långsiktigt försörja sig med de kalorier som behövs för att inte tyna bort. De bästa eller mest tursamma jägarna är bara de som svälter långsammast.

En vuxen man på 25 år som är 180 centimeter lång och 70 kilo tung behöver ungefär 2500 kcal per dag för att inte tappa i vikt. Jag bedömer att de flesta deltagare inte ens får en tiondel av det. Mer krävs om man rör mycket på sig, vilket deltagarna såklart gör.

I den australiensiska säsong 1 hade två deltagare avsiktligt gått upp nästan tjugo kilo var inför tävlingen. Detta gav dem cirka 156 000 extra kilokalorier. Detta motsvarar ett matförråd på nästan 45 kilo pasta. Föga förvånande slutade dessa både etta och tvåa. Fett är väldigt bra när det kommer till att inte svälta ihjäl.

Men ändå finns det folk som lever ute i naturen från vad de kan jaga och samla ihop. Faktiskt gjorde hela mänskligheten det så sent som för elva tusen år sedan. Så tydligen går det.

Ja, det stämmer, men folk från jägar- och samlarsamhällen har vissa fördelar. Bland annat att de levt hela sina liv i dessa miljöer. Det betyder att de började studera överlevnad innan de ens kunde gå. Detta gör dem mer kvalificerade inom sitt område än en modern ”högutbildad” person som läkare, ingenjör eller filosofie doktorer är inom sitt. De har också möjlighet att leta mat över större områden än tävlingsdeltagarna. Men det viktigaste är helt klart just att de inte är ensamma – de har sin stam med sig.

Fördelarna med sällskap är stora. Det finns fler ögon som kan leta efter möjligheter som spår och djur, fler händer som kan bygga skydd, laga mat och jaga. Kanske det viktigaste är att man kan göra många saker på samma gång. Jag minns ett exempel från tv-serien där en mycket skicklig deltagare lade flera timmar på att tvinna ett nät, för att sedan få det halvfärdiga nätet söndertrasslat av vinden. I slutändan tog det flera dagar för honom att knyta de tusentals knutar som nätet krävde. Det var mycket tid han inte kunde lägga på annat.

Vi människor uppskattar sällan det vi har. Vi upptäcker inte vad som är viktigt i livet förrän vi saknar det. Som andra människor. Den moderna civilisationen har inte befriat oss från detta, utan tvärtom gjort oss mer beroende än någonsin.

Jakob Sjölander