I sjuttio år har vi fått regelbundna rapporter om att cancer är på väg att besegras, och i sjuttio år har vi blivit besvikna. Vi tror på det vi vill tro på. Men kanske, skriver Jakob Sjölander, bör vi skatta oss lyckliga över att vi lever i en värld där vi blir så gamla att vi dör av cancer?
En av de sorgligare typerna av misslyckade förutsägelser är gammal entusiasm för sådant som aldrig blev verklighet. Idag är det få som kommer ihåg att många forskare på 50-talet kände sig säkra på att ett botemedel för cancer var nära. I en intervju med Life år 1958 sade chefen för det amerikanska nationella cancerinstitutet John Heller att ”Jag har spenderat många år i cancerforskning. Nu tror jag att jag kommer att se slutet på det. Vi är nära till flera genombrott.”
Optimismen höll i sig. År 1971 startade president Richard Nixon ”kriget mot cancer.” Han tog detta beslut bland annat då personer som det amerikanska cancerförbundets tidigare ordförande Sydney Farber sade sådant som: ”Vi är så nära till ett botemedel för cancer. Vi saknar bara viljan och den sortens pengar och övergripande planering som användes för att sätta en människa på månen.”
Några decennier senare hade optimismen falnat, och allt fler medgav att kriget mot cancer hade vunnits av cancer. Men så sent som 1998 citerade New York Times nobelpristagaren och en av DNA-strukturens upptäckare James Watson som så att ett vid tillfället lovande framsteg skulle bota cancer om två år. Watson hävdade att han blivit felciterad, men resultatet var ytterligare en våg av optimism. Vissa patienter ska ha slutat ta sina mediciner i tron att boten var runt hörnet.
Kriget mot cancer fortsätter. Bidenadministrationen tog nya tag år 2022, vilket även Storbritannien gjorde. Kvällstidningarnas löpsedlar kommer ständigt med nya rön och löften om mirakelmediciner. Men trots decennier av ansträngningar, tusentals karriärer, och miljarder i forskningsanslag så är cancern obesegrad.
Varifrån kommer vår ständiga optimism? Från vår mänsklighet. Hoppet överger oss inte. Om det kräver att logiken offras så må det så bli. Vi vill att cancer ska botas, och därför kommer cancer att botas. Punkt.
Och inte är det svårt att hitta sådant som stödjer vår framstegstro. Det finns alltid en ljusglimt. För visst har vi lärt oss mycket om cancer sedan andra världskriget, och nog har det skett framsteg som gör skillnad för patienterna. Cancerforskningen är ett stort fält. Men ju större ett fält är, desto enklare är det att hitta vad vi vill hitta. De sjuka och deras anhöriga sträcker sig efter varje halmstrå, och det finns alltid de som av medömkan, optimism, eller girighet förser dem med sådana.
Teknik och vetenskap har blivit den moderna tidens magi, och vi glömmer lätt att de begränsas av verkligheten. Vissa saker kan vi helt enkelt inte göra. Just kampen mot cancer har flera försvårande omständigheter. För det första så är cancer inte en sjukdom, utan en klass av sjukdomar. En bred sådan, bör tilläggas. Något som gäller en viss cancer gäller inte nödvändigtvis andra. Det gör det omöjligt att hitta en enda bot för alla cancerformer.
Det alla cancerformer har gemensamt är att de är kroppens egna celler som vänder sig mot oss, gör uppror, och börjar växa okontrollerat. Detta gör det svårt att attackera cancer utan att skada resten av kroppen, eftersom cancer ju består av våra egna celler. Eller mer precist, celler som är väldigt lika våra egna celler. Det som dödar cancerceller dödar även friska celler. Detta gäller i stor utsträckning för de tre huvudsakliga sätt vi har att bekämpa cancer: kirurgi, kemikalier, och strålning. Vi hoppas helt enkelt att dessa skadar cancern lite mer än de skadar oss. Detta gör cancerbehandling ohyggligt tungt, och ofta är det själva behandlingen snarare än cancern som dödar.
Men det största problemet med att bekämpa cancer är att det är en ålderssjukdom. Oddsen att drabbas av cancer ökar dramatiskt med åldern. Barncancer får mycket uppmärksamhet, men är en typ av sjukdom som nästan inte finns. När vi åldras försämras kroppens funktion på många sätt. Ett av dessa är att det är större chans att det blir fel i celldelningen, och cancerceller muteras fram.
Med det betyder att vi slår in i en vägg. Löpsedlarna påstår ofta att folk får cancer av specifika skäl; de har syndat genom att äta dålig mat, att röka, eller använda fel tvättmedel och allt vad det är. Men det är som bäst förenklingar. De flesta som får cancer får det främst för att de är gamla. Men ingen medicin i världen kan hindra oss från att bli gamla. Cancer är främst ett symptom på vårt åldrande. Även om vi skulle bota cancer så skulle ålderdomen bli kvar. De som botas från cancer dör alltför ofta av andra skäl, så inte ens en totalseger över cancer skulle inte höja medellivslängden särskilt mycket.
Samtidigt bör vi vara glada över att vi lever i en tid och ett samhälle där vi blir gamla nog att dö av cancer. Det var få förunnat i den förkapitalistiska eran. Nog är det vanskligt att göra förutsägelser, men jag vågar mig på ännu en: Vi kommer att få leva med cancer länge än. Eller kanske snarare dö med den.
