Den europeiska unionen ger våra politiker en ursäkt både att göra vad de vill göra och att inte göra vad de inte vill göra. Detta är en av de värsta av EU-medlemskapets många nackdelar, att det skapar en möjlighet att ducka det ansvar vi trots EU fortfarande har. Ursäkter är frestande saker, och om man bara hittar en riktigt bra sådan så är man skyddad för hela livet. De är en källa till MAKT.

Som uttrycket har det ska man inte lägga alla ägg i samma korg. Men nu har nästan alla Europas länder lagt sig själva i Bryssel-korgen. Risken är total förödelse för vår kontinent och civilisation. Om EU går åt pipsvängen än värre än den redan gjort drar den med oss alla ned i djupet.

Det mest som är fel med både Europa och Sverige är kopplat till EU. Klimatkampen. Massinvandringen. Islamiseringen. Energipolitiken. Bidragspolitiken. Överregleringen. Försvarspolitiken. Censuren. Brottspolitiken. Även om de allra flesta snedsteg här har gjorts på nationell nivå så har de alltid påhejats, uppmuntrats, finansierats, skyddats och spritts av Bryssel.

Det sistnämnda är extra viktigt. En dålig idé i ett land sprider sig nu som en löpeld från Helsingfors till Lissabon när regelverk standardiseras. Dåliga idéer skyddas av att även grannländerna följer efter, vilket berövar Europas folk möjligheten att jämföra. Idioti blir mindre uppenbart när man kan dra till standardursäkten att ”alla gör det”.

Om dagens européer vill ha något att jämföra med så får de se till USA. År 2008 var Europas och USA:s ekonomier ungefär jämnstora – idag är USA:s 50 procent större. Detta är ingen tom siffra, utan något med direkta konsekvenser för folks liv. En stark ekonomi kan omvandlas till medicin, utbildning, konst, forskning, trygghet, välgörenhet, frihet och drönare till Ukraina.

Förruttnelsen är inte en nödvändig konsekvens av EU. Än så länge har EU:s makt inte nått den nivån att den verkligen kan tvinga sina idiotier på medlemsstaterna. Visst finns det en kraftig rörelse i den riktningen, men än det finns goda möjligheter att kämpa emot. Ansvarsfull politik är inte omöjlig. Detta demonstreras bland annat av Ungerns invandringspolitik, Irlands skattepolitik, Polens militärpolitik och, om än något mindre hedervärt, Medelhavsländernas bidragsfuskande. Det bästa exemplet är naturligtvis Storbritanniens Brexit. Om viljan finns går det alldeles utmärkt att strunta i EU.

Så varför gör inte fler länder det? Skälet är att ”vi” (vilket mestadels betyder våra ledare) saknar denna vilja. Mycket av det EU står för är populärt bland dessa. Fullt förståeligt – klart den stora staten är populär bland de som sitter vid monstermaskineriets spakar!

Notera att detta inte bara gäller vänsterpolitiker. Köttgrytorna i Bryssel utgör en blocköverskridande lockelse.

Politik kan i hög utsträckning reduceras till en enda enkel fråga: Vem ska bestämma? Från denna fråga följer en annan: Vem är ansvarig? Denna fråga kan även formuleras: Vem ska vi jaga med högafflar om det skiter sig? Inom dagens demokratiska nationalstater finns tydliga svar på dessa frågor.

Men inte inom EU. Detta benämns ofta med klichén ”EU:s demokratiska underskott”. Detta underskott är ett ansvarsunderskott, och förser våra ledare med den eviga ursäkten att något inte kan göras (eller måste göras) på grund av EU. Detta stämmer sällan – särskilt med tanke på att vi ju faktiskt kan lämna EU.